Hans Ruins stora artikel om Heidegger på DN:s kultursida (11 aug.) var mycket intressant. Det är Heideggers dagböcker som kastar ett skarpare ljus över filosofen. Det är dags för heideggerianerna att revidera sin bild av Heidegger. Det blir uppenbarligen allt svårare att försvara honom.
Låt mig citera ett tämligen långt stycke ur Ruins recension som jag finner intressant.
”Vem var Heidegger under dessa år? Åsikterna går isär. För vissa var han en slug karriärist vars filosofi är en nazism i förklädnad, för andra en apolitisk tänkare som råkade ramla ner i politikens värld. Anteckningarna stöder en tredje bild (som delvis stämmer med den han själv förmedlade efter kriget), att han inledningsvis verkligen trodde på nationalsocialismen som politisk kraft, men att han från 1934 kom att utveckla en inre opposition. Problemet är dock att han – hur oppositionell han än må ha blivit – inte förmådde se eller tänka bortom den nationalsocialistiska politikens horisont. Vad han sökte var en högre, mer 'andlig' form av tysknationell politik.”
Det är en analys som jag i långa stycken delar. Men inte förmådde se bortom en nationalsocialistisk horisont?
Är det inte konstigt uttryck? Heidegger är naturligtvis genuint och från början kulturkonservativ. Och hela hans filosofi är en uppgörelse med borgerliga konventioner. Han är, kort sagt, en konservativ revolutionär. Jag erinrar läsaren om att den konservativa revolutionen är ett samlingsnamn för den högernationella kulturströmning, av vilken nationalsocialismen är en gren. Detta är starkt integrerat i Heideggers filosofi. Man kan för all del diskutera hur centralt det är. Kan man tänka sig en Heidegger utan Heimat och Feldweg och hemlängtan? Jag vet inte. Men det är integrerat, det är genuint, han tänker aldrig annorlunda och han förblir det trogen. Det är s.a.s. hans egen horisont.
Hans förhållande till den speciella gren av den konservativa revolutionen som är nationalsocialismen, är naturligtvis en annan sak. Naturligtvis tänker han i början: Vi har segrat. Tiden, nationalsocialismens framgångar, har bevisat att Heidegger har rätt. Intuitivt är nationalsocialisterna på rätt väg. Nu gäller det bara att de fördjupar sitt tänkande och blir sanna heideggerianer.
Och så ser han att de trots sina goda ansatser är vulgära populister och biologister. Och att de föredrar en idiot som Alfred Rosenberg som chefsideolog framför Heidegger. Då lämnar han dem därhän och fortsätter sitt eget tänkande. Han är en tvillingbror till nationalsocialismen, som blivit besviken på nationalsocialismen. Så enkelt är det.
Så långt. Men hur är det med antisemitismen? Här är det rimligare att tala om anpassning och påverkan. Och antisemitismen har ju stora fördelar för en icke-judisk tysknationell tänkare. Det gynnar karriären och Heidegger är karriärist. Och då kan man föra samma resonemang mot Heideggers judiske lärare och föregångare, Edmund Husserl, som man i Sverige på sin tid förde mot Oscar Levertin. Det judiska tänkandet är inte djupt tillräckligt, sakar förmåga att i grunden förstå den nationella anden. Den saknar det intuitiva och genuina som uppenbarar djupa sanningar. Det judiska förnuftet är ytligt, kallt och ofruktbart. Genom denna romantiska metafysik blir Heidegger en bättre tänkare än Husserl. Äntligen bevisas det som skulle bevisas: Heidegger är större än Husserl. Antisemitismen ger Heidegger möjlighet att ytterligare svullna. Och kanske mildrar det också eventuella skuldkänslor gentemot Husserl.
14 aug. 14