Jag har sett en mycket bra film. Gustaf Molanders ”Kvinna utan ansikte” från 1947. Med manus av Ingmar Bergman. Och det har fått mig att fundera en del på min filmsyn och hur det är rimligt att se på film.
Jag har alltid retat mig på cineasternas tal om kameravinklar och bildkomposition. Alltid tyckt att det avgörande med filmen är vad den gestaltar och vad den berättar. Det beror naturligtvis på att jag kommer från litteraturen. Jag var en man som älskade böcker långt innan jag på allvar började älska film. Det är inget konstigt med det. Den som bor i en småstad har ännu idag svårt att få se bra film på biografen. Och på den tiden var biografen det enda man hade. Och den drakoniska 15 - årsgränsen och att man hellre fällde än friade, gjorde att det var fysiskt omöjligt för en människa att se kvalitetsfilm före 15 års ålder. Ingmar Bergmans Jungfrukällan var den första barnförbjudna film jag såg. Fram till studenten var Bergman den enda kvalitetsfilm jag mött. Först efter något år i Lund började jag gå på bio på allvar.
Böcker är förknippade med sina författare, filmer med sin regissörer. Men jag undrar om man inte underskattar vikten av ett bra manus. I synnerhet om man söker berättande och människoskildring, snarare än bildtänkande. I varje fall borde min infallsvinkel på film inte utan vidare underkännas.
Auteur kallas den regissör, som använder eget manus och det undanröjer ju konkurrensen mellan manusförfattare och regissör. Bergman blir ju efter sina läroår en regissör av den typen.
Men nu undras det mig om inte Gustaf Molander är underskattad. Han brukar beskrivas som habil. Men jag tycker han gör bättre filmer än sin bror, den berömde teaterregissören. Och dessutom, just genom att han är så konventionell, så kan han ta väl hand om ett bra manus. Jämför med Alf Sjöberg som är oerhört irriterande med sina manér.
Hets är nog hans bästa film, den har ju mycket riktigt manus av Bergman, men också den skäms av Sjöberg-manéren. Jag är inte alls förtjust i Fröken Julie, som anses vara Sjöbergs bästa film. Men jag tycker inte heller att detta är ett av Strindbergs bättre dramer. Kan inte på långt när mäta sig med Till Damaskus, drömspelet, Spöksonaten, Påsk eller de bästa historiska dramerna. Men jag har inte sett någonting av Sjöberg som övertygat mig. Med undantag för Barabbas och möjligen Himlaspelet är det ofta direkt dåligt.
Så en habil regissör som kan lyfta fram ett bra manus är inte så dåligt i mitt tycke. Liv Ullmans filmer på Bergmans manus har ju känts mycket bergmanska. Mer än så, som fullödiga bergmanfilmer. Och Hets och Kvinna utan ansikte är en yngre och finnigare Bergman. Man blir lite förskräckt över misogynin hos den unge Bergman, men den mildras väl med åren när underlägenhetskänslorna dämpas.
Och jag tycker också att Sommaren med Monica är väldigt mycket Per Anders Fogelström och Hamstad Olle Länsberg. Huruvida Musik i mörker är en Dagmar Edqvist-film undandrar sig mitt bedömande. Jag har inte läst något av Dagmar Edqvist, knappast av Länsberg heller förresten, men filmen är ohyggligt dålig.
Så heder åt Gustaf Molander. Som gjorde bra film när han fick ett bra manus att förvalta.
28 jan.15