Ann Heberlein skriver om det sorgliga i att åldras för en kvinna i. (Svenska Dagbladet 20 nov.). I synnerhet för en vacker kvinna. Det är lätt att leva sig in i problematiken. Som förefaller rätt ohjälplig och svår att göra något åt. Man verkar inte kunna göra mycket mer än att konstatera faktum.
Men man kan ju fundera lite över sambandet tid och identitet. Och över sambandet utseende och identitet. Barnet i puberteten ser sig i spegeln och konstaterar: Detta är jag.
Men tiden mellan födelse och död är ett förlopp. Man är inte i samma situation, har inte samma relationer, när man är 17 som när man är 73. Dessutom förändras man själv, gradvis och för en själv omedvetet, hela tiden. Och nu tänker jag enbart på det inre landskapet. Vem är man? Är ens sanna identitet, den man har när man dör, därför att det blev ens sista? Knappast så. Man är alla sina åldrar, de är alla jag. Är det förgångna mindre verkligt än det närvarande? Man tänker ju inte så när man läser biografier. Så här såg X ut som ung, så här ser X ut som gammal. Men det är X vid båda tillfällena. Gäller inte samma sak för en själv?
Utseendet är ens skylt mot världen. Men det förändras lika väl som själen. Man har ett nytt utseende och en ny själ och man är ändå på något sätt densamma.
Men en vacker ung kvinna blir omsvärmad. Väcker uppseende, blir intressant. Omedvetet påverkar det allas uppfattning om henne. Hos många naturligtvis fullt medvetet. Så den åldrande kvinnan upptäcker att hon gradvis blir mindre intressant. Kanske påverkas upplevelsen av att man inte är uppdaterad. Det är uppmärksamheten från unga män man saknar, gubbar har man aldrig varit intresserad av. Att man själv förändras betyder inte nödvändigtvis att ens blick på omvärlden förändras. Om någon nu harmset invänder att ålderssexismen är mycket starkare hos män, är jag det förste att medge det. Jag är bara ute efter generella mönster.
Men jag har sagt det förr och jag upprepar det. Inte ens åldern kan utplåna det övertag en vacker kvinna har över en mindre vacker. Har den vackra kvinnans aktier som kvinna sjunkit betänkligt med åren, så behåller hon sin relativa position. Kanske rent av förstärker den. Det vimlar ju av vackra, unga flickor. Åldern slår mycket olika.
Men det är för all del en sanning med modifikation. Det finns människor som blir vackrare med åren. Och det är sällan de supersnygga. Man kan gå från mindre vacker till riktigt vacker.
Men en viss tröst ligger väl i att en förälskelse är kopplad till så mycket. Barndomsvänner som jag återsett som vuxna har kvar många drag av det man gillade. Det kan vara sätt att tala, gester, uttryck, betoningar. I den gamla skådespelerskan känner man igen den unga. Och man märker att man fortfarande tilltalas av henne. Kvinnor man en gång älskade har kvar mycket av det man en gång åtrådde, minnet och minnets manifestationer i nuet gör upplevelsen fortsatt stark. Och lever man ihop med samma människa hela livet, blir hennes åldersförändringar en futilitet. Man har knappast samma pietet för sig själv. Man ser sig i spegeln och tycker att man liknar en tuffsig och drogad hamster. Och man säger till sig själv, strängt: ”Den verkliga tragedin, Lars Westerberg, är inte att du ser ut som en drogad hamster. Utan att du alltmer tänker och skriver som en”.
23 nov. 21