Ann Heberlein har skrivit en artikel i Svenska Dagbladet (29 april) som är mycket intressant. Den är till den grad politiskt inkorrekt och hon lär ha fått så mycket på skallen för den, att jag tvekar att trampa på den som redan ligger. Men några små synpunkter kan man väl tillåta sig.
Hennes artikel handlar om kvinnor som utsätts för våldshandlingar från sina män. De får ofta rådet att omedelbart lämna relationen. Men det finns något som heter kärlek och förlåtelse, menar Heberlein. Och alla kan väl kräva att få en andra chans. Därför är det kanske inte så bra att lämna direkt vid första misshandeln.
Ann Heberlein påstår att kärleken är irrationell. Det är inget jag håller med om. Jag tror att kärleken beror av vad som händer mellan människorna. Man kan fortsätta att älska den som inte älskar en. Det ligger något nobelt i att inte kräva gensvar. Men kan man älska den som misshandlar en? Att vara besatt och beroende av någon, att inte vilja släppa taget, jo, så kan det vara. Men det skulle jag knappast vilja kalla kärlek. Och mycket långt ifrån den kristna kärlek som Dostojevskij talar om.
Ann Heberlein tycks vara medveten och att man kan älska och förlåta någon. Men att det inte är samma sak som att förändra någon. Missbrukare är svåra att förändra. Såvida den inte har som förklaring en djupgående sadistisk/psykopatisk karaktär handlar väl våldsbenägenheten om bristande impulskontroll. Sådant förändrar man inte genom kärlek. Att någon blir så rörd över ens godhet att han ändar sig av det skälet är nog dessvärre romantik. Det kan lika gärna bli förödande för hans självbild. Heberleins tanke, om jag tolkar henne välvilligt, är att våldsmän bör behandlas. Och att resultatet blir bättre om han har en stöttande medmänniska. Men kanske är det bättre om denna medmänniska inte är den han förgripit sig på.
Ann Heberlein talar om en andra chans. Och det låter humant. Men tusen chanser? Är det inte lika bra att gå direkt? Blir det inte psykologiskt svårare att bryta om man redan gett en andra chans? I synnerhet om förlåtelsen och försoningen har varit rörande och befriande för båda parter. Jag har sett sådana här Sonja-människor på nära håll. Och jag tror inte att sådant här självuppgivelse är särskilt konstruktiv.
30 april 21