Alla dessa konstiga debatter. Denna oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt och att hellre känna sig kränkt än förstå komplikationer.
Jo, patriarkatet finns överallt. Men patriarkatet är starkare inom vissa kulturer. Kriminalitet och våldtäkt är rimligtvis inte representativa för någon kultur. Psykopati och urspårningar drabbar individer i alla kulturer. Återstår alltså kopplingen mellan en kulturs kvinnosyn och dessa urspårningar. Ju sämre kvinnosyn i gemen, ju starkare patriarkalism, desto större statistisk sannolikhet för urspårningar. Är detta tanken hos dem som vill framhålla kulturfaktorer?
Och varför talar ingen om sexualsyn? Det är den kvinnliga sexualiteten som gör att kvinnan inte längre är värd respekt eller kan kräva integritet. Kyska kvinnor möts med respekt. Visst handlar det om kvinnosyn, så till vida som den manliga sexualiteten inte är diskrediterande, men den kvinnliga är det. Det handlar dock inte bara om att kvinnan har fräckheten att ha lust, utan att hon har fräckheten att väcka mannens lust. Där har vi projiceringen som ligger bakom mycket kvinnoförakt.
Det här med rasism är också intressant. Jag påpekade det tidigt. Rasbiologin hade sin tid i rasismens historia. Redan Per Engdahl såg, genast efter kriget, att den var körd med Hitler. Underlägsna kulturer var det smartare att tala om. Vi fick en kulturrasism. Som alla förstår är den äldre än rasbiologin, rasbiologin var försöket att vetenskapliggöra florerande fördomar. När ingen längre tror på den vetenskapen får man ju återgå till fördomarna. Människor är ju så vana att förknippa rasism med biologi, att kopplar man bort biologin kan man bevara föraktet och fördomarna. Det kan ju omöjligt vara rasism eftersom man inte längre tror att någon är dömd av sin biologi.
Ann Heberlein tycks fortfarande tro att har man inte fördomar mot någon på grund av etnicitet så är man inte heller rasist. Hon tycks alltså helt bortse från kulturrasismen,
Nå, vad jag tidigt påpekade var att här fanns ett dilemma. Man kan inte klara sig utan begreppet kulturrasism. Men var går då gränsen mellan kulturrasism och legitim kulturkritik? För patriarkatet måste ju kunna kritiseras i alla kulturer, och ju starkare ställning det har, desto starkare måste det kunna kritiseras. Liksom alla barbariska seder och bruk. Vissa värderingar är bättre än andra. Demokratiska värderingar är t.ex. bättre än auktoritära. De emancipatoriska krafterna verkar överallt och det som Sverigedemokraterna prisar som svensk kultur är emancipatoriska framgångar som i vårt land vunnits i bitter kamp med kulturkonservatismen.
Läste ni för övrigt Leif Lewins debattinlägg i Svenska Dagbladet igår (28 jan.)? Han föreslår att Alliansen bör söka stöd hos sverigedemokraterna. Här är det väl ändå en gräns som överträds. Att bita huvudet av skammen, skulle man kunna kalla det. Professorns argumentering saknar inte drag av komik. Nu när vi har ett flyktingsstopp, kan vi väl lika gärna samarbeta med sverigedemokraterna. Visserligen är våra motiveringar annorlunda än sverigedemokraternas, men genom att vi i praktiken för samma politik, så kanske det ändå skapats förutsättningar för samarbete.
Ja, det kan man tycka. När vi nu ändå sitter till bords med trollen så är det väl lika bra att löpa hela linan ut. Alltför länge har vi låtit samvetets bud tygla våra maktambitioner. Det är dags att sluta med det. Kanske kommer Leif Lewin i framtiden att få beröm för att han var den förste som tydligt och uppriktigt sa det.
29 jan.16