Det är på många sätt ett intressant samtal som Stina Oscarson för med Ann Heberlein i Svenska Dagbladet (11 april). Med anledning av Ann Heberleins bok om Hannnah Arendt. Sällan har jag läst så många träffande iakttagelser som baseras på lika många tankefel. Heberlein har givit ut en tidigare bok ”Den banala godheten”, som jag inte läst. Men vars titel anknyter till Hannah Arendts tes om den banala ondskan.
Vad är den banala ondskan? Det är så vitt jag förstår att inte vara genuint ond eller fanatiskt inspirerad av onda idéer. Utan bara att följa konventioner, av lydnad och plikt göra de onda handlingar, som ett ont samhälle kräver av en. På samma sätt skulle man ju kunna vara banalt god - vare sig det är det Ann Heberlein menar eller inte. I stället för att vara genuint god och inspireras av goda idéer följer man de konventioner som råder i ett gott samhälle.
Det framgår inte av detta samtal. Men man kan ta hjälp av Filip Yifter - Svenssons skarpa intervju i Sydsvenskan (12 april). Då förstår man att Heberlein menar något mer med den banala godheten. Ty vad skulle det vara för fel med att följa goda konventioner? Heberlein menar att den tanklösa godheten dåligt betänker de goda handlingarnas konsekvenser. Som då ibland kan bli onda, enligt Heberlein. Och det är väl här hennes tes blir kontroversiell. Då blir poängen med hennes tes avhängig av att man delar Heberleins värderingar.
Men åter till Svenska Dagbladet. Tänkandet behöver inte alltid leda till goda och rättfärdiga tankar, säger Ann Heberlein. Nej, kan man invända, tankar kan inte vara goda och rättfärdiga lika lite som de kan vara onda. Tänkandet är något neutralt och kan tjäna så väl onda som goda syften. Att inte göra den distinktionen leder till tankefel. Och då blir det också besynnerligt att se reflektionen som en motvikt till ondskan.
Att bara följa konventioner är likaledes varken godhet eller ondska. När Ann Heberlein säger att följa ledaren var ett tecken på godhet i det nazistiska samhället avslöjar det hur hon inte kan hålla begreppen isär. Det är väl tvärtom banal ondska. Och att det nazistiska samhället betraktade ondska som godhet är ju inte konstigt. Däremot har naturligtvis Heberlein rätt i att den banala ondskan är möjlig bara om några som var genuint onda gått före.
Det är inte riktigt bra när någon som pläderar för tänkande själv tänker så oklart. Att Oscarson som är en överskattad intellektuell inte kan genomskåda detta, ligger i sakens natur.
Det är alltför många som tycker och för få som tänker, säger Heberlein. Och det kan man bara instämma i. Tänkandets fiende är lättjan, enas de båda resonörerna om. Jag håller gärna med om att det är en av fienderna och en svår fiende. Men jag tror att huvudfienden är vissa känslor. Egenintresse, prestige, självförsvar. Tänker man kan man nämligen komma till resultat som är obekväma för en själv. Det är nog framför allt det som skapar motstånd mot tänkande.
Vem skall lära människorna tänka?, frågar Stina Oscarson. Staten, skolan, föräldrarna? Skolan och föräldrarna, föreslår jag, i synnerhet skolan. Men jag har en känsla av att det i lättkränkthetens tidevarv mest odlas en respekt för ett vart tyckande. Det är viktigare att visa respekt mot envar, än att påpeka tankefel.
Det finns en stark konformism i Sverige och en oförmåga att skilja det som är ovanligt och originellt från det som bara är galet och förvänt.
Och den där otroliga indignationen mot dem som tänker annorlunda har jag aldrig förstått mig på. Men jag är inte säker på att det inhumana och fördomsfulla måste komma till tals. Det kan bli en överdriven hänsyn mot de hänsynslösa. Något intressant måste man se i det man publicerar.
Det förs också några dimmiga resonemang om offerrollen i det här samtalet. Som om det var något rent subjektiv hur mycket offer man är. Men det går bra att objektivt skilja offer från förövare. Att man är oförsiktig är något annat än att ha skuld.
17 april 20