Vad skall man egentligen säga om Ann Heberleins försvar för den nya ärkebiskopen (DN 25 okt.) mot Lena Anderssons attack för två lördagar sedan. Ann Heberleins påstående att Lena Anderssons artikel är ”till brädden fylld av snåriga begrepp och irrationella påståenden” speglar väl mest hennes egna tankesvårigheter. Men hon har rätt i en sak. Det anges inte ett enda namn på företrädare för den tendens Lena Andersson kritiserar. Det anser jag i motsats till Ann Heberlein vara fullkomligt i sin ordning. Det är mycket bra om man vill undvika prestigekrig och avstå från att kränka struntviktiga debattörer. Det viktiga är att ha sett något väsentligt.
Är det sant är det betydelsefullt, är det falskt kan man argumentera i sak. Dock avstod jag från att kommentera Lena Anderssons artikel därför att jag uppfattade den mer som en bekännelse till en viss intellektuell hållning, än som ett avslöjande av aktuell dimbildning.
Och det är en smula mindre enkelt än vissa ateisters allmänna religions- och kristendomfientlighet. Varför nöjer sig inte ateisterna med att polemisera mot fundamentalister. Utan vill ge sig på även humana och demokratiska kristna?, frågar sig Ann Heberlein. Motiven kan verkligen vara de Ann Heberlein tror. En fördomsfull kristendoms- och religionsfientlighet.
Men också en klarhetslängtan. Det är lättare att handskas med påståenden som är empiriska lögner, de kan man ju lugnt avfärda. Än det är att handskas med påståenden som ter sig obegripliga. Så kan man åtminstone reagera som rationalist. Själv har jag här den omvända inställningen. Endast en sak fyller mig med större indignation än uppenbara och påvisbara lögner. Och det är inhumana och påvisbart destruktiva värderingar. Till det jag inte förstår förhåller jag mig neutral. Vad du säger nu förstår jag inte och jag återkommer när jag har kommit på någon tolkning. Om jag kommer på någon tolkning. Annars lämnar jag det därhän.
Nu finns det en misstanke att liberala teologer bara vill förklara bort och tolka bort. Nytolkningen av den kristna traditionen uppfattas som försök att förneka och förklara bort en tradition som ofta lett till inhumana konsekvenser. Jag tror att ateister som känner det så, sitter alltför fast i en fundamentalistisk/traditionell kristendomstolkning. Detta står faktiskt i Bibeln och de flesta rimlighetstolkningar av detta är förödande för kristendomen. Jag håller delvis med om att det finns bortförklaringsteologer. Det är inte hederligt att ge långsökta och orimliga bibeltolkningar för att på en gång bevara kristendomens goda rykte och Bibelns auktoritet. Så mycket bättre att inse att Bibeln är skriven av människor, som liksom alla andra människor är djupt nedsänkta i sin tids fördomar. Och säga: Detta är förskräckligt och det finns alla skäl att tro att bibelförfattaren gillade denna förskräcklighet. Så säger också de flesta intellektuella kristna. Är det sant att det finns en allvis Gud så betyder det att han är större än alla mänskliga tolkningar av honom. Bibeln är bara människans försök att för två tusen år sedan tolka honom.
Det är klart att uttrycket ”Gud är större” han fungera som ett uttryck för tankelättja. I stället för att fortsätta att anstränga sig att försöka begripa och ställa de vassa frågorna, så nöjer man sig med att sucka fromt. Men det kan ju också vara ett uttryck för en fullt rimlig mänsklig ödmjukhet. När vi gjort allt för att komma till klarhet återstår att konstatera att vi inte är allgoda, allvisa och allsmäktiga. Det ligger egentligen ingenting av uppgivenhet i det konstaterandet. Bara ett viss hov.
Problemet med Antje Jackelén är inte att hon är tankelat. Utan att hon inte är det. Vilket tydligen ställt till stora problem för den kristna pressen. Men det har åtminstone satt fart på den teologiska debatten.
Kyrkans Tidning hävdar, åtminstone hävdar en viss Martin Larsson det i tidningens namn, att det hela tiden är Jesu gudom som bekymrat tidningen. Det var det man var ute efter när den suddiga frågan om Jesus och Muhammed ställdes. Måste en kristen tro på Jesu gudom? Jag lägger ingen värdering i detta men jag har alltid hävdat att det är ett rimligt språkbruk. Kristen är den som tror att Gud har blivit människa i Jesus Kristus. Men ingen är ju tvungen att vara kristen, man är inte ens tvungen att tro på Gud. Men då bör man kalla sig för något annat än kristen.
En annan sak som förvånar mig är att Annika Borg, präst i Svenska Kyrkan, i samma nummer av tidningen tycks anse det som en trosfråga huruvida judar, kristna och muslimer ber till samma gud. Men är det inte snarare ett religionshistoriskt faktum. Kan man förneka att Jesus trodde på judarnas Gud? Och att Muhammed också gjorde det?
28 okt.13