Malin Ullgren skrev i DN i går (11 dec.) ett försvar för Timbuktus kampsång ”Svarta duvor & vissna liljor”. Varför blir man så upprörd över tårtningar och hårda antirasistiska sånger när man inte alls blir så upprörd över rasismen. ”Skräcken för att vara en del an den SD – föraktade eliten har blivit så massiv att en tårta kastad på Jimmie Åkesson är värre än SD-rasismen som sådan.”, tror Malin Ullgren. Nej, det är det säkert ingen som tycker. Varken sånger eller tårtor är värre än järnrör, näthat och rasism. Men varför reagerar man så hårt mot tårtningar och sånger som leker med våldsmetaforer? Och varför är det värre när det drabbar SD än när det drabbar oss andra? Därför att fascismen, aldrig, aldrig, aldrig, får bekämpas med fascistiska metoder. Vi står för något annat, nämligen. De skall aldrig kunna säga: ”Titta ni är ju likadana. Så var det med er fina människosyn. Ni vill ut på gatorna och slåss med järnrör, precis som vi. ” Är det effektivt att var så fin i kanten? Jag vet inte, men så mycket moralisk elit måste man våga vara.
Susanna Birgersson gör samma dag i samma tidning en intressant analys. Torbjörn Tännsjö har visat på motsägelsefulla drag i SD:s ideologi. Det är dels genuint moralkonservativa idéer och dels de som funnit att kvinnofrigörelse och homosexuellas rättigheter kan användas mot främlingen. Någon kommer kanske ihåg mina resonemang om den konservativa reträtten. Det ligger i konservatismen natur att följa med sin tid - men en bra bit efter. När något varit accepterat länge är det moget att införlivas med konservatismen. Endast den reaktionäre vill tillbaka, den konservative nöjer sig med att släpa efter i utvecklingen. SD:s inre motsättningar består alltså i en samling nationalister som inte är eniga om hur mycket man skall acceptera av reträtten. Hur modernt bör det Sverige vara, som det gäller att försvara?
Det gemensamma är alltså främlingsfientligheten. Hur kan man leva med dessa logiska oförenligheter? Jag tror det beror på främlingsfientlighetens känslomässiga natur. Den kommer ur primitiva känslor som rädsla, avund och den aggression som är svaret på rädslan. Världen är full av obestämda hot och dessa hot söker sitt ansikte. Där finns de kriminella och där finns de mörka främlingarna. Kanske är det samma personer? Den mörke främlingen, med tankar som jag inte förstår, planerar säkert något ont mot mig, men jag låter inte lura mig. Varför fjäskas det för dem, varför är det inte synd om mig? Jag kunde ha det bättre om inte alla andra, som inte förtjänar att ha det bra, hade det bra. Var finns en lämplig hatgrupp som jag kan känna igen utan att behöva analysera? Något som jag klarar av att hata på egen hand utan hjälp av intellektuella ledare. Jag känner ju igen dem när jag ser dem.
Så fungerar reptilhjärnan. Allt annat är bara något mer intellektuella varelsers överbyggnader. Vem förundras över att SD växer?
12 dec.