Efter att ha sett Jane Magnussons tredelade dokumentär om Hassseåtage under helgerna känns det angeläget att än en gång beskriva för en senare generation deras politiska engagemang. För att fullt ut förstå deras position måste man också känna till det kulturklimat i vilket de verkade. Och fastän det aldrig fanns några politiska motsättningar dem emellan bör man nog behandla dem var för sig.
Tage Danielsson hade sina rötter i arbetarklassen, var uppvuxen i en socialdemokratisk familj. Därifrån tog han med sig vissa livslånga lojaliteter. En lojalitet med vanliga, enkla människor. En enkel tro på hygglighet och på att alla borde ha det bra. Jag tror inte han glömde detta under uppsalatiden, han visste vad han hade sina rötter även om han levde bland opolitiska spexare, som mest ville ha det kul. Han såg säkert inget ont i det, men jag är säker på att han mindes sin gamla kärlek.
Sedan när han efter sin tid på radion framträder som revymakare så blir det socialdemokratiska tydligare. Han engagerar sig i Amnesty. Här finns alltså en politisk och demokratisk humanism.
Observera nu att marxismen är den tongivande ideologin bland de intellektuella. De intellektuellas förakt för socialdemokratin är enormt. Det skrivs artikelserier om socialdemokratins dåliga förhållande till de intellektuella. Det är inte fel att engagera sig i Amnesty, säger de vänsterintellektuella, men det är helt okontroversiellt. Ett engagemang för fega humanister som inte vill göra upp med kapitalismen. Socialdemokratin med sin patetiska saltsjöbadsanda som försöker maskera sin kapitalistiska försvurenhet bakom termer som blandekonomi och funktionssocialism.
Under hela denna tid är Tage Danielsson socialdemokrat. Hans lojalitet är nu liksom när han var studentspexare med de vanliga människorna, inte med de intellektuella marxisterna. Han skriver också revy, inte gatuteater, och då måste man ha en viss bredd. Han jämför sig inte med Jan Myrdal eller Sara Lidman. Han är en annan sorts människa.
När hans uppgörelse med socialdemokratin kommer är det för att han anser att socialdemokratin svikit sina ideal. Det är inte de socialdemokratiska idealen som är dåliga, som den marxistiska vänstern hävdade. Revisionism och samförstånd och feghet. Det finns ingenting av marxisternas kritik av socialdemokratin hos Tage Danielsson. Det är i stället kärnkraften som är den utlösande faktorn. Äppelkriget visar ju på en dragning till grönsaksvänstern.
Och det blir nu tydligt när 70-tal övergår i 80-tal. Då har luften gått ur marxismen. Andra engagemang börjar ta över. Feminism, miljökamp, antikärnkraft. Tage Danielsson börjar skriva dagsvers i syndikalisternas Arbetaren. När han lämnar socialdemokratin går han inte till marxisterna utan till den frihetliga vänstern. Precis som Kurt Salomonsson och Folke Fridell hade gjort långt före 68.
Hasse Alfredson, då? Han har ingen sådan barndomslojalitet. I Lund är han spexare. De lojaliteter tidigt förvärvar är med Povel Ramel och lundaspexare. Och det bör sägas, han är en känslomänniska, inte en förnuftsmänniska. Han blir väl påverkad av Tage Danielsson. Men det finns alltid något fantasifullt och lätt flummigt över hans hållningar. Han ter sig mer tillfällig i sina politiska ställningstagande, mer lättpåverkad.
I dokumentären framgår att Säpo spionerade på Tage Danielsson. Jan Guillou tvivlar på att Säpo kunde vara så korkad. Men sedan vittnar en Säpoman om att man faktiskt var så korkade. Och man betraktade Amnesty som en vänsterextrem organisation. Jag förstår att det är obekvämt för Guillou att erkänna detta. För gjorde han det så framstår det ju klart att det fanns ett behov av en intelligent och icke högerextrem hemlig polis. Man skulle kunna kalla den IB.
9 jan. 20