Det finns en gåta som många grubblar över. Harper Lee skrev bok i början av 60-talet, To Kill a Mockingbird, som blev en världssuccé och som även filmades. I Sverige föll den länge i glömska tills allt fler återvände till den och fann den vara ett mästerverk. I USA har dess ställning uppenbarligen varit obruten. Däremot har författaren inte skrivit något mera.
Men , så plötsligt, på hennes ålders dagar kommer det en ny bok. Det visar sig dock att den nya boken är skriven tidigare, före succéboken. Den är den bok som förlaget inte var riktigt nöjt med. Det föreslog henne i stället att skriva en annan bok. Några barndomsminnen skymtade i manuskriptet. Det skulle man kunna göra en ny bok av.
Det gjorde författarinnan och det blev alltså en lysande bok.
Men varför ger hon nu ut det gamla manuskriptet av den bok som inte höll. Är hon gammal och senil och vet inte vad hon gör?
Men jag tycker inte att det är så konstigt. DN publicerade ett utdrag i lördags. Psykologiskt är det lätt att förstå. Och det är också lätt att förstå vad som åstadkommit en livslång blockering. Förutom det ruskiga att tvingas leva upp till en så våldsam succé.
Ty det här är ju sanningen. En emotionell och våldsam uppgörelse med hemstadens och familjens rasism. Det är svårt att bevara sin konstnärliga balans när man är alltför upprörd. Men psykologisk kan det vara en nödvändig och befriande uppgörelse. När barndomens hjältar demaskeras.
Men för all del. Man kan skriva en bok ur barnets perspektiv, om hur man en gång uppfattade sin far. Och det blir en fantastisk berättelse, läsarna älskar den och den rättrådige fadern vinner allas hjärtan. Det blir en stark berättelse mot rasismen.
Och vad händer sedan? Den gamla, refuserade boken, ligger där. Troligen förknippas den av många skäl med en viss olust. Den var ju ett litterärt misslyckande. Samtidigt var den ju sanningen. Som nu blir svår att säga av många skäl. Läsarna har redan fastnat i sina illusioner. Det är inte heller lätt att lyckas litterärt med något som man misslyckats med. Hur kan man få distans till så starka emotioner? Och ändå, detta borde på något sätt komma ut, annars har man ju levat sitt liv i lögn. Så kan man tänka sig att manuskriptet fick ligga, förknippat med olust, och effektivt förhindrade andra böcker att bli skrivna.
Och så blir hon gammal. Låt vara att det inte är någon riktigt bra bok, låt vara att det skadar mitt anseende. Innan jag dör vill jag att sanningen skall komma fram. Det var så jag egentligen upplevde det, när jag ställde min barndom illusioner, mot mina vuxna insikter. Befrielsen i att berätta detta måste jag få. Nu är jag gammal och alla döda, även min syster som så länge skyddat mig. Håll till godo!
20 juli 15