I sommar har jag sett ett K-special i TV om Harper Lee. I likhet med de flesta andra ser jag ingenting direkt, men jag använder en föråldrad teknik för att senarelägga lustupplevelsen. Spelar in på gammaldags videoband. Men nu har jag sett dokumentären om denna enboksförfattare. Boken heter ”Dödssynden” på svenska och ”To Kill a Mockingbird” på originalspråket. Den kom ut 1960.
När vi var i Glasgow i slutet av 00-talet tittade vi ett Det Bästas bokval på vandrarhemmet. Christina kom att tänka på att hon hört talas om To Kill a Mockingbird i hela sitt liv och varit nyfiken på den. Själv tyckte jag mig möjligen ha hört den engelska titeln. Men den var något som jag just förknippade med bestsellers och Det Bästas bokval. Det Bästa var en amerikansk tidskrift, som hade en svensk edition, som var mycket spridd på 50-talet. Den finns kanske fortfarande, vad vet jag? Det Bästas idé med sitt bokval, var att ge ut fyra förkortade böcker i en volym. Det var högst förfärligt och jag kallade det ironiskt för Det Bästas kondenserade böcker. Min far abonnerade omdömeslöst ett tag på dessa böcker. Trösten var ju att man misstänkte att det inte var några värdefulla böcker som förstördes.
Men Christina lånade Dödssynden när hon kom hem och fann att den var mycket bra. Något år senare gick filmatiseringen på TV och vi såg den och fann filmen lysande. Senare läste jag även boken och fann den ännu mycket bättre. Och på något sätt unik, den liknar inga andra böcker. Utspelar sig i en liten stad i Alabama med en enda lerig gata. Och handlar om en justitiemord på en svart man som försvaras av huvudpersonens pappa, som är advokat.
Det är, som sagt, en märklig bok men enkelt skriven. Jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på ett barn eller läsa den högt för ett barn. Och det skulle jag inte göra med Faulkner eller Flannery O'Connor eller Carson Mc Cullers. Hjältinnan Scout är nio år. Det är ett fantastisk porträtt av pojkflickan och de äventyr hon har med sin bror och sin kamrat Dill. Någon mamma finns inte och fader-dotter-relationen är central. Ytterst kärleksfull och helt fri från sentimentalitet och intimitet. Den bygger i stället på respekt och intelligens. En osentimental men mycket djup förståelse.
Barnens värld är en egen. Och denna värld blir mycket påtaglig och konkret. Precis som hos Astrid Lindgren får man en känsla av att denna värld finns i sin egen rätt. Boken är spännande och den på något sätt obönhörliga handlingen har naturligtvis sina kvaliteter som kanske är så stora att de länge har överskuggat det verkliga mästerskapet. Så kan det lätt bli. Det var en tidigt protest mot rasdiskriminering, en bok värd att hyllas även för detta. Men det är relationen mellan ett märkligt barn och en märklig far som är dess storhet.
Och så den djupare liberalismen. Respekten för och uppskattningen av det udda och annorlunda. Titeln syftar på detta. Att döda en härmfågel, att förgripa sig på det skygga och unika, det är det, som är dödssynden. Världen är inte alls som den fördomsfulle tror. Den svenska titeln tycks mig inte helt välvald, kan ge upphov till vilka associationer som helst. Men det finns ju ingen bra motsvarighet. Att döda en svart svan? En enhörning?
Harper Lee är en märklig sydstatsförfattare. Men man tänker knappast på faulknertraditionen. Snarare på Richard Wright, en annan författare, som inte alls har den ställning han förtjänar. Som en tidig svart författarpionjär finns det också i hans fall mycket som skymmer den litterära storheten. Jag anar inte hur han betraktas idag, men jag vill minnas att det radikala 60-talet fann sina föregångare för lama. Men bortse från detta, kära läsare, och läst Black boy, denna dramatiska och intressanta och verklighetsnära skildring. Och den kan också ett barn läsa.
En märklighet med To Kill a Mockingbird är att förbilden för en av de tre barnen är Truman Capote. ”Hur stor är chansen att två stora författare har träffats som barn i en liten stad i Alabama, som bara har en gata?” frågar man med rätta i dokumentären. Truman Capotes namn har ju varit bekant för envar och inte något som man avlägset förknippas med en sedan länge glömd bestseller. De senaste åren har dock kultursidorna skrivit en hel del om Harper Lee och boken har kommit på nytt i pocket. Enboksförfattare har alltid vissa problem, inga andra böcker kan ge draghjälp. Men det här är verkligen ett mästerverk att upptäcka.
30 aug.13