Regnet faller tungt och ihållande. Jag skall snart göra ett månadslångt blogguppehåll. Jag hade tänkt börja uppehållet vid månadsskiftet. Anledningen är en längre resa som jag skall göra. Vem vet hur det kommer att bli när jag är tillbaka. Blir maskineriet kallt eller kommer jag tillbaka med ny energi?
Det har länge känts en smula tungt att pennan röra. Regelbundenheten och förutsägbarheten har varit mitt måtto. När man tror att man skall hitta en text, skall man kunna hitta den. När det inte är någon ordning tappar man, som läsare, lätt lusten. Men det medför ett visst tvång för skribenten och det går lätt rutin i textproduktionen. Mycken ansträngning för få läsare.
Ett dilemma som jag levt med hela livet, ligger i textproduktionens och inte i bloggens natur. Man är vanligen mer eller mindre missnöjd med resultatet av sina skrivarmödor. Skulle man någon gång vara mycket nöjd, tänker man på hur få läsarna är och på hur kortvarig fröjden. Man dränks av de texter som produceras samtidigt. Och i morgon är ens text glömd eftersom man själv publicerat en ny och betydligt uslare text.
Jag upplever mig som en udda person med udda intressen. Jag lanserade som ung uttrycket ”the unhappy few” om mina läsare. Det var en travesti på Stendhals uttryck ”the happy few”, de som är lyckliga nog att förstå mig. Mitt uttryck betydde inte bara ”de som delar författarens taskiga smak” utan, eftersom det i hög grad var en skildring av ett privat elände, ”de som känner igen sig i eländet”. Men den tragiska figuren förvandlades med tiden till en töntig, men lycklig, dagispappa. ”Andra gången som fars”, skulle Marx ha sagt.
Så hur läsvärd är en skribent med udda intressen? Som konsekvent skriver om fel ämnen. Jag hade en lång, ensam ungdom. Själva oförmågan till tillfredsställande relationer gjorde att jag funderade mycket på relationer. Det var på den tiden mest kvinnor som skrev om relationer och det är det fortfarande. Därför skriver jag ofta om detta på min blogg, när någon skriver något i ämnet, som jag kan anknyta till.
Men så tänker jag att jag har en begränsad krets som läser mig. Och det är ingen djärv gissning att det är gubbar som jag själv.
Men är det för en liten, fast läsekrets (av gubbar) man skriver, blir träffytan mindre för det som kan intressera. Kärlekens turer intresserar nog mest ogifta kvinnor. Men mitt ointresse för TV-serier gör mig också till en främling i tiden. Jag har inte sett ”Skam” och kommer inte att göra det. Och för detta skäms jag naturligtvis.
Att mina wodehouseläsningar väcker starkt ointresse är inte mycket att göra åt. Det beror väl på att mina läsare är för få för att träffytan skulle vara tillräckligt stor för denne en gång populäre humorist.
Så tänker man på läsarna blir det svårt att motivera min blogg. Men som vanligt tänker jag mest på mig själv.
23 feb.17