Så ser jag filmatiseringen av Hjalmar Bergmans Hans nåds testamente som TV visade nyligen. Den är från 1940, regi Per Lindberg och manus Stina Bergman. Regi av Hjalmar Bergmans svåger och manus av hans efterlämnade hustru. Två syskon alltså, vilket är lite skojigt med tanke på att förhållandet mellan två syskon är ett så bärande tema i filmen. Per Lindberg var en av den tidens ledande och nyskapande teaterregissörer men anses misslyckad som filmregissör. Men den här filmen är verkligen bra.
Den har mindre komik och ett större allvar än boken. Den är också tydligare. Medan boken mynnar ut i en lätt vemodig grimas har filmen mera stadga. Kanske fördunklas därigenom en av Hjalmar Bergmans poänger, den som handlar om maktproblematiken. Hans nåd och hans syster kämpar en intensiv maktkamp, hans nåd vinner den, men finner att inte ens den goda viljans lust att styra, egentligen leder till något gott. Man har också i boken en känsla av att han aldrig riktigt lyckas rå på sin syster, att hon är den psykiskt starkare. Därför blir hans nåd en tragisk gestalt i Hjalmar Bergmans bok. I filmen har han mer styrka, hans seger är mer uppenbar.
Det handlar alltså om en gammal 70-åring som vill skriva sitt testamente till förmån för sin oäkta dotter. Och om hans syster som i stället vill ärva. Dottern Blenda är ihop med Jacob, som är barn till två i tjänstestaben. När Blenda ser ut att bli arvtagerskan uppmanar systern sin son att lägga an på Blenda. Vilket leder till rasande svartsjuka från Jacobs sida. Här har väl Hjalmar Bergman använt sig av sin egen oresonliga svartsjuka. Blenda är ung och förvirrad och förtvivlad över att ha blivit en bricka i spelet i denna maktkamp mellan två myndiga personer. Mot sina två tillbedjare kan hon bara förhålla sig ambivalent. Det är grymheten i att göra en mycket ung människa till offer för de vuxnas maktkamp som är en av bokens insikter.
Skildringen av den kapriciöse och koleriske adelsmannen ter sig i boken som ett komiskt mästerstycke. Hans nyckfulla matutövning är knappast sympatisk. Men han har ett hjärta av guld och komiken försonar mycket. I filmen är det allvarligare, där är han en man med resning. Hans syster har en gång tvingat honom bort från den kvinna han älskat och han tänker inte än en gång låta cynism och vinningslystnad segra. Och Blenda får förklara grunden till sin ambivalens. Det är hennes kärlek till sagor. Äktenskap innebär ansvar och verklighet. En realitet som driver sagan på flykten.
I filmen är också systerns två söner reducerad till en. Det frilägger grundkonflikten. Annars är det en vacker kontrast mellan den charmfulle och utåtriktade och den blyge och ädle som Hjalmar Bergman här tecknat.
Kritiken mot Per Lindberg brukar vara att han inte tänker filmiskt. Han brydde sig aldrig om att lära sig filmmediets elementa, säger filmkännaren Leif Furhammar förbittrat. Och den här filmen är verkligen skådespelarnas film. Olof Sandborg och Hjördis Pettersson, lysande rollporträtt utan minsta överspel. Detsamma gäller Ludde Gentzel som betjänten Vickberg.
30 juli 20