Hanne Kjöller diskuterade i DN i fredags (26 juli) en fråga med stor relevans för mångas vardag. Nämligen barns attityder mot sina plastföräldrar. Tyvärr led artikeln av vissa konstigheter. Det är svårt att moraliskt ta föräldrarnas parti i sådana konflikter. Och därför får man slingra en del för att hitta områden och situationer där man verkligen kan göra det.
Som när vuxna barn kräver plastförälderns frånvaro för att komma och hälsa på. Det kan man tycka är utpressning. Lite grann handlar det väl om svårigheten att inse att man blivit vuxen. Man har inte rätt att längre ställa infantila krav på sina föräldrar. Och för föräldern gäller det på samma sätt att inse att barnet blivit vuxet. Man har ingen bestämmanderätt längre men man behöver å andra sidan inte tillmötesgå några infantila krav. Nu skulle ju också andra vuxna kunna ställa sådana krav, bjuder du ihop mig med min dödsfiende, så kommer jag inte. Och då får man välja. Om den andra vännen inte är lika utpressande bör man kanske välja henom. Man kan alltså med viss rätt kan man kritisera den som ställer sådana ultimata.
Men så länge barn är barn. Så kommer man inte ifrån av det är de vuxna som har makten. Det är de som bestämmer att de skall skiljas, det är de som för in nya människor i familjen. Det är de som bestämmer om man skall bo kvar eller flytta till Söderköping. Och det är ett faktum att man har valt att sätta barn till världen, men barnen aldrig har valt att bli till. Det måste vara den moraliska utgångspunkten.
Skilsmässa är ofta problematisk. Men det måste barnen acceptera under förutsättning att de inte behöver förlora någon av föräldrarna. En helt annan sak är det att introducera en ny människa i familjen. Där kan man väl knappast kräva acceptans för den nya.
Visst, kollektiv skapar alltid problem för liberaler. Individens rättigheter lyser klart men hur skall man hitta moraliska sanningar för kollektiv? Hur man skall ordna en gemenskap, hur maktbalansen skall se ut, är det så gott som möjligt att slå fast något om. Vanligen är det de råaste som dominerar, så hemskt är det. Bara detta med föräldrarnas nödvändiga makt över sina omyndiga barn. Och naturligtvis har också den maktlöse sin makt. Kan spela på skuldkänslor och utnyttja den andres kärlek. Men där är man långt från generella principer och hamnar i individuell psykologisk analys.
Hanne Kjöller börjar med att tala om ”föraktade 14-åringar” men exemplifierar sedan, klokt nog, enbart med vuxna barn. Hur lätt är det inte att acceptera sin pappas nya sambo när man själv är vuxen! Om man tycker om sin pappa och han blir lycklig av den nya. En annan sak är att acceptera någon som man har grundlagt antipati mot i barndomen. När man äntligen blivit vuxen och kan slippa människan.
Så den sentimentala tonen hos Hanne Kjöller är helt bortkastad. ”Föräldrar är också människor”. Man måste lära sig ”att respektera andra människor. Även om de råkar vara föräldrar”. Den där självsentimentaliteten verkar inte särskilt vuxen. Men man känner igen den hos föräldrar.
29 juli 13