Handkes nobelpris
Är nobelpriset till Peter Handke en ny akademiskandal? Hur tänker egentligen akademien? En gång till! Men det är möjligt att nya strider bara gör det lättare att lämna gamla skandaler bakom sig. Den här gången står ju akademien fulltalig och samlad. En yttre strid kan bara svetsa samman.
Tar akademien utomlitterära hänsyn? Ja, annars skulle den väl inte ens ha ambitionen att vidga kretsen av nobelpristagare geografiskt och genusmässigt. Det har länge varit en målsättning att uppmuntra ett helt lands eller en hel kulturs litteratur. Det innebär i varje fall att det är mer än den enskilde nobelpristagarens kvalitet som bedöms.
Vi får komma ihåg att en nobelpristagare aldrig utan minsta tvivel är världens störste nu levande författare. Det är den författare som akademien anser vara värdig. Inte nödvändigtvis den enda värdiga. Och även akademien torde inse att det finns något godtyckligt i att just hen är utvald. Så mycket mer som andra kandidater kan få priset ett annat år. Vad akademien kan hävda är: Hen är värdig. Vad man egentligen aldrig kan svara på är: Varför just hen, varför just nu?
Men Peter Handke. Hade det inte varit barmhärtigare att lämna den gamle mannen i fred? Och låtit honom snöa in i frid och ro? Bortglömd och bitter som så många författare. Han mår ju uppenbart illa av att få en stålkastare
i ansiktet. Borde han inte få glömma sina misstag?
Agnes Lidbeck sa i Babel att en människa så utan empati inte heller kan vara en stor författare. Det var det dummaste jag hört. Litteraturhistorien är full av empatistörda och demoniska gestalter. Verken kan skälva av humanitet, författaren själv vara en ren operettskurk. Inte sällan är dessutom verken infekterade av en betydande inhumanitet. Det centrala är om vi kan lära något av dem.
Handkes till megalomani gränsande självglorifiering är ju intressant för den som nyss läst Katarina Frostensons K. Kanske är denna självöverskattning nödvändig för att en författare skall nå sitt blygsamma optimum. Att vara övertygad om att man träffar stjärnorna är kanske priset för att med möda ta sig över trädtopparna. Jag är ren litteratur, Homeros, Tolstoj är mina likar. Och här kommer ni och tjafsar om mina politiska ställningstaganden! Det är lite kul.
Och så tänker jag på vad en psykiater skrev om Anders Behring Breivik. Den som är ensam om sina galna värderingar är sjuk. Den som delar dem med andra är frisk. Problemet är kanske att Handke är alltför ensam i sitt speciella skurkhyllande.
21 okt. 19
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Kajenns dagsvers
Nästa inlägg: Vidare Handke-debatt
Skandal eller inte skandal, en sorts skandal är det i vilket fall som helst att Svenska Akademin med en särskild motivering i efterhand måste motivera att Peter Handke tilldelats 2019 års Nobelpris i litteratur och som en följd därav att förtroendet för Akademiens litterära domslut är i stadigt sjunkande. Prismotiveringen visade sig alltså inte räcka. Först meddelade man (Anders Ohlsson) att litterära och estetiska skäl är den enda grunden för beslutet. Men bara några dagar senare efter anstormningen av kritiska röster mot valet av Handke ändrar ständige sekreteraren Mats Malm denna första deklaration i ett uttalande som är ett svårslaget rekord i undanflykter och undanglidande bortförklaringar: politiska skäl har också varit avgörande. Den icke-litterära delen av motiveringen lyder nu: »Svenska Akademien har givetvis inte tänkt belöna en krigshetsare och förnekare av krigsförbrytelser eller folkmord. […] Akademien har behandlat en författare som definitivt fällt provocerande, olämpliga och otydliga yttranden i politiska frågor, men har inte funnit något i det han skrivit som innebär angrepp på det civila samhället eller respekten för alla människors lika värde.« Det är en definitivt politisk bedömning: en kovändning — en stagvändning — vad gäller motiveringen av beslutet, skandalös just på grund av att den måste speciellt specificeras. Det har konsekvenser för framtiden som Dagens Nyheters Amanda Sokolnicki klart inser: »Varje pristagares åsikter är från och med nu att betrakta som certifierade av Akademien.«
Tuus Dag Wiberg
Broder!
Som vanligt har jag dröjt med att ta del av och replikera tills jag med ytterligare en bloggpost har behandlat ämnet. Där framgår det ju klart vad jag menar om certifieringen. Bedömningen är litterär men det finns en gräns, mycket vid, för författarens skurkaktighet. Akademien kan alltså fortfarande prisbelöna ett författarskap men på det skarpaste kritisera författarens åsikter.
Vad jag i övrigt menar om skurkar och skurkhyllare framgår väl av mina bloggposter. Sista raden i min bloggpost av igår erinrar ju om att många skurkar har varit allmänt hyllade.
tuus Lars Westerberg