Naturligtvis kastade jag mig över den spännande fortsättningen på K.G. Hammar-debatten i Kyrkans Tidning. Det såg lovande ut. Tre hela sidor fulla med debatt. Tyvärr blev jag besviken. K.G. Hammars egen röst saknas och som jag visade har han en del att klargöra. De som polemiserar mot honom gör det vanliga debattfelet. Först måste man förstå, sedan kan man polemisera. Men man negligerar lätt tolkningsproblemet när man är uppfylld av lust att framföra sin egen oförytterliga mening.
Dessutom har kritiken följande karaktär. Man påvisar att K.G. Hammar inte är i enlighet med kristen tradition, kyrkans tro, och så vidare. Det är väl riktigt om man nu alls kan hitta någon enhetlig sådan. Men är ju inget argument för att göra troligt att den kristna traditionen är viktig. Varför är denna tradition viktig om Gud existerar objektivt och är här och nu? Om han är allgod, allvis och allsmäktig och personlig. Och om han har blivit människa i Jesus Kristus.
Det gäller ju inte att hitta fram till den kristna ideologins sanna väsen. Vad har de kristna trott och vad tror kyrkorna och hur förhåller sig detta till tolkningen av deras källskrift Bibeln?
Utan till hur Gud rimligtvis är. Vilken gudsbild är möjlig på nuvarande vetenskapliga stadium? Antag en gud som är allgod och allvis. Och i ljuset av detta: Vad kan vara sant i de bibliska rapporterna om Jesus? Tillräckligt mycket för att få en bild av Gud? Det tror jag måste vara utgångspunkterna snarare än ekumenik och tradition och en auktoritär närläsning av Bibeln. Och var och en måste ta ställning till teodicéproblemet. Hur kan Gud vara allgod och allsmäktig samtidigt när världen är full av ondska och lidande? Utan ett hederligt svar på den frågan – undvik semantisk manipulation ”ond betyder här egentligen god”, godhet och humanism är mänskligt önsketänkande - viftar ni förgäves med två tusen år av tradition. Vad blir det inför den frågan kvar av alla era bestämda meningar?
Dagens Nyheter har bekymmer med Norge. Först riktade Henrik Arnstad ett angrepp på ett antal norska företeelser (14 okt.) Sedan har Pål Veiden från Tankesmedjan Civita, som blivit felciterad av Arnstad, fått replik (20 nov.). Och till sist kommer det en stor uppgörelse med det svenska tjatet om den norska rasismen skrivet av Öyvind Strömmen (21 nov.). Jag måste säga att denna norrman ter sig sympatisk och jag vill ge honom rätt i långa stycken när han går till rätta med svenska röster. Börjar man klaga på 17 maj (misstänkt nationalistiskt) och nynorskan (ett konstruerat språk) kastar man sina pajer från ett fundament av historisk okunnighet. Och Pål Veiden blev verkligen felciterad. Vad återstår av intresse i detta debatt sedan detta blivit sagt? Jo, det vore intressant att höra vad den sympatiske norske miljöpartisten tycker om Veidens replik. Han var visserligen felciterad från början men även när han får rätta till detta är det han säger ohyggligt. Han behöver inte bli ännu värre genom att felciteras, det är fruktansvärt illa nog.
Att Öyvind Strömmen också tar avstånd från honom, tar jag för givet. Vad jag undrar över är om han är lika upprörd som jag. Detta skulle kunna spegla en reell skillnad i debattklimatet. Så kan vi lämna därhän om norrmännen har blivit avtrubbade eller om svenskarna är överkänsliga. Men jag står för åsikten att mina egna reaktioner är de rimligaste.
Henrik Arnstad svarar f.ö. idag i DN. Det tycks som om Arnstad i likhet med Strömmen är mer intresserad av att bekämpa främlingsfientligheten än att gaffla i en grannfejd. Och när båda är överens om detta undrar man vad debatten tjänat till. Men det är naturligtvis inte ointressant om Fremskittspartiet liknar Sverigedemokraterna mer än det liknar en något sinistrare variant att Folkpartiet. Folkpartiet, som genom sitt förslag om språktester för invandrare, också fiskat en del i grumliga vatten.
Sedan är det en annan sak. Man är i Norge mycket upprörd över Dagens Nyheters publiceringspolicy. Att man förhalar repliker, att man kräver förkortningar, att man läcker till sina egna medarbetare och skyddar dem från avslöjande kritik och håller dem om ryggen. Men, kära norrmän, detta har ingenting med förhållandet till Norge att göra, alla svenskar vet att det går till så. Så där har de alltid hållit på. Det är mycket bra att någon utanför landets gränser drabbas, så att världen får veta. Jag anbefaller till läsning Per Anders Madsens artikel i Aftenposten den 20 november. Där finns hela den sorglustiga historien.
”Norge har inte replikrätt – och inte Sverige heller”, skrev DN:s kulturchef Björn Wiman i söndags. Alldeles så. Dagens Nyheter bestämmer och för den stora tidningen gäller inga regler och ingen anständighet.
26 nov. 13