K.G. Hammar intervjuas i senaste Lundagård. Och förklarar varför han är återhållsam med att tala om Jesus. Att tala om Jesus är exkluderande och inte inkluderande. Och Jesus gjorde själv allt för att inkludera.
Jag undrar om man bör vara så försiktig. Att Gud en gång blev människa är den mest kristna av idéer. Och skiljer mycket riktigt ut kristendomen. Det är inte samma sak att tro på Gud i största allmänhet som att vara kristen. Dessutom kan man knappast låta människor själv avgöra om de är kristna. Människor kan ju vara hur förvirrade som helst. De flesta rasister hävdar till exempel emfatiskt att de inte är rasister.
Men det är klart att det kan vara svårt. Om Gud finns i varje människa är det ju bara en gradskillnad till Jesus. Och är man starkt Jesus-påverkad, men förnekar hans gudom, så är man kanske ett gränsfall. Jag minns att religionsfilosofen Hans Nystedt i ett privatbrev till mig, fann det hemskt när jag påstod att Viktor Rydberg inte var kristen
Men att exkludera genom att hävda Jesus är Gud är något helt annat än att förneka vissa bibelord för att man delar dem med muslimerna. Där kan man tala om att vara mer exkluderande än man har fog för.
Jag läste en muslim i Aftenposten, Mohammed Usman Rana den 8 december, som påpekade Jesus starka ställning inom Islam. Och han menar att muslimer har större anledning att fira jul än mången sekulariserad kristen. Och det har han sannolikt rätt i. Jesus nämns 25 gånger i Koranen och kallas Messias. Muhammed själv nämns bara fem gånger men det har ju sina speciella skäl. Dessutom tror muslimer på jungfrufödelsen och Jesu under. På dessa punkter står de närmare de kristna traditionalisterna än de står Antje Jackelén.
För övrigt läste jag nyss i Staffan Skotts lysande bok om judendomen ”En mänsklighet i mänskligheten” att muslimer har idén om omskärelse från Bibeln och inte från Koranen. Det är alltså judar och muslimer som är de verkligt bibliska här. Där ligger våra traditionalister i lä.
Göran Lamertz ger sig, som bekant, inte. Han var tillbaka i DN i fredags (13 dec.). Han menar att diskussionen om bortträngda minnen saknar relevans för frågan hur domstolen dömde. Jo, men Quicks erkännande var ju resultatet av samspelet mellan honom och psykologerna, en ömsesidig manipulation. Endast om erkännandet inte betydde det minsta är det helt irrelevant. Och det är väl troligt att om psykologerna i stället hade förklarat hans erkännanden som en typiskt uttryck för en otillräknelig människas skuldkänslor, så hade det också i någon mån påverkat domslutet.
Dessutom är ju inte frågan om vi varit med om en rättsskandal den enda fråga som är värd att diskutera. Det är oerhört intressant med rättspsykiatrins ställning och hur vetenskapliga synsätt som anses förlegade kan konserveras i vissa enklaver.
Däremot ter det sig för mig irrelevant att påpeka att man inte vet om Quick är skyldig eller inte. Det vet man väl aldrig i denna osäkra värld. Vad domstolen skall avgöra är om det är tillräckligt otvivelaktigt att han är skyldig. I så fall bör han fällas. Om det inte är tillräckligt otvivelaktig bör han frias.
Göran Lambertz står alltså och faller med sina 50 indicier på att Quick skulle vara skyldig. Anledningen till att han inte kunnat lägga fram något som är särskilt starkt talar för hans sak är att indicierna är svaga. Men det kompenseras av att de är så många och han kan ju inte rimligen räkna upp alla. Jag undrar om det kan vara rätt tänkt. Om inte en massa svaga indicier alltid uppstår av slump och ur tillvarons allmänna mångtydighet.
Dagens två inlägg i Dagens Nyheter behandlar andra aspekter. Dels utsätts Lambertz för kritik från Hans – Gunnar Axberger. Den kritiken går ut på att Lambertz å ena sidan säger sig acceptera Quicks frikännande, å andra sidan inte tycks göra det. Det finns en sådan ambivalens i Lambertz framställning.
Det andra är Lambertz egen artikel. Här berättar han om sin resa, hur han kommit fram till sin nuvarande hållning. Det förändrar ingenting i sak. Men gör läsaren misstänksam. Handlar allt om psykologiska faktorer, vilka personer Lambertz finner trovärdiga? Men sakfrågan handlar inte om vilka som är hedersmän eller om mediernas drev. Allt står och faller med Lamertz indicier.
17 dec.13