En av lärdomarna från 1930-talet är att vara observant på samtalstonen. Så att man i tid märker krypande förändringar, hur fördomar först blir möjliga att uttala, sedan alltmer självklara. Men jag märker ingenting av sådant i dagens Sverige. Däremot märker jag en del annat.

Hur Sverigedemokraterna och demokraterna ömsesidigt anpassar sig till varandra. Det gäller de demokratiska partierna, främst de borgerliga, men också allt fler av ledarskribenter och fristående kolumnister. Att de flesta ännu håller rågången klar bör väl också sägas.

Men hur är det med Sverigedemokraterna? Det är en vanlig bild att partiet är otäckt, men dess väljare hyggliga och vilseförda. Väljarna är egentligen inga rasister – så många svenskar kan inte vara rasister, uteslutet! - utan bara missnöjda och oroliga. Jag tror att det snarast är tvärtom. Sverigedemokraterna leds av en trojka som inte tycker att fasaden kan bli nog putsad (oavsett graden av hyckleri i detta) medan resten av partiet och dess många väljare som tycker att Sverigedemokraterna förlorar sin mening om de inte är öppet fördomsfulla. Hur hemskt det än kan tyckas, så tror jag att Åkesson och Karlsson och Jomshof är bättre än sina väljare.

Men anpassningen då? Ja, kritiken mot DÖ tilltar. DÖ gynnar Sverigedemokraterna säger de borgerliga debattörerna. Tro dem inte. Däremot är det sant att DÖ missgynnar alliansen. Det är det pris som alliansen har betalat för att stoppa Sverigedemokraterna. Ur partiegoistiskt synpunkt kan man ju bli trött på att betala det priset.

Men hur kan någon mena att DÖ gynnar Sverigedemokraterna? Jo, så länge DÖ gäller blir ju kampen mot Sverigedemokraterna det viktiga. Sätter man på nytt blockens ekonomiska kamp i förgrunden så visas Sverigedemokrater och deras väljare att det inte är de som bestämmer agendan. Det är ett mycket fåvitskt resonemang. Sätter man inte kampen mot Sverigedemokraterna i första rummet får de en rörelsefrihet som de kommer att utnyttja. Carl Rudbeck i Sydsvenskan vill bara blanda bort korten. Sällan har man sett partiegoismen så svagt motiverad.

Men anpassningen i övrigt? Ja, allt fler borgerliga debattörer yttrar kritik mot den usla integrationspolitiken. Det är naturligtvis i sin ordning och högt på tiden. Att Sverigedemokraterna tar åt sig äran av att ha fått upp den frågan på agendan får man leva med. Är det verkligen sant, har partiet åtminstone haft något gott med sig.

Men vad skall man säga om att allt fler debattörer börjar tala om volymer? Vi måste våga tala om volymer, säger man, ty gör man inte det, så kan vi inte längre bevara vårt välstånd. Jag är helt enig. Jag insåg redan på 60-talet att världens välstånd är orättvist fördelat och att vi äter det bröd vi stulit från vår granne. Men på den tiden gick det att förtränga. Men det gör det inte längre: nu kommer världen hit och kräver vårt välstånd. Orkar vi inte med att sänka vårt välstånd så blir åtminstone vår omoral solklar för oss. Detta handlar inte alls om fördomar och främlingsfientlighet. Det handlar om egoism contra altruism. De anpassliga debattörerna skyndar en smula i förväg. När Fredrik Reinfeldt talade om öppna hjärtan menade han bara att vi skulle avstå från standardhöjningar. Men de har alldeles rätt i att pratar man inte om volymer så kommer den dag då man till och med får sänka sin standard. Att de då finner det självklart att standardsänkning är orimligt säger något om att den moraliska insikten inte är lika stor som den politiska.

30 april 15


Ingen blogg i morgon. Tillbaka måndagen 4 april.