Det är inte så enkelt att vara ikonoklast, att krossa ikoner. Anna Viktoria Hallberg gör i alla fall ett försök med att angripa Nina Björk i Svenska Dagbladet (23 sept.). Men som artikeln mindre är upptagen av vad Nina Björk påstår i sak, hur hon argumenterar, och mer av varför hon säger det hon gör, så blir den ett slag i luften.
Nina Björk inspireras av sina personliga upplevelser, påstår Hallberg. Det kan ju knappast vara något fel i sig och helt avhängigt för hur man sedan argumenterar för att man sett något som kan generaliseras. Alltför långtgående generaliseringar på alltför svagt empiriskt underlag, är förstås ett vanligt argumentationsfel.
Men nej. Det tycks inte vara detta som Hallberg anklagar Björk för. Hallberg tycks acceptera att man utgår från personligt stoff. Men. ”Ett didaktiskt tonfall kräver dock konsekvent envishet, inte sidbyten, för då misstas nyanserna lätt för fåfänga”. Tanken är väl att Björks skiftande erfarenheter, de personliga förändringar hon upplever, har gjort det svårare för henne att vara konsekvent.
Och i vilket avseende har Nina Björk svängt? Jo, från konstruktivism till biologism. Det hände när hon upptäckte att det slet i hjärtat att lämna sina barn på dagis. Det är tror jag en underlig användning av termen biologism. Att man finner att det mesta är konstruktioner, sexualiteten, kärleken, moralen, könsföreställningar, behöver ju inte medföra att man förnekar människans existentiella villkor. Att vi föds och att vi dör, att vi har vissa allmänmänskliga känslor. Är det rimligt att kalla dessa erkännanden för biologism? Biologism är väl snarare att människan styrs av sina biologiska impulser, inte av historia och konvention.
Att vi föds beroende är en av Nina Björks upptäcker. Det är självklart sant. Sedan kan man ifrågasätta de långtgående slutsatser hon drar av detta. Men då har man plötsligt börjat argumentera i sak.
Och att det skär i föräldrahjärtat att för första gången lämna ett barn på dagis, kan jag själv omvittna. Det är alltså inte könsbundet, det vet jag av egen erfarenhet. Utan handlar om föräldrars kärlek till sina barn, den inlevelse i en svår omställningsprocess, som en tid av föräldraomsorg har skapat. Sedan kan man diskutera vad som på lång sikt är för samhällets bästa och för föräldrarnas och barnens bästa. Det kan vara kul att vara på dagis när man blir van vid det. Det kan vara skönt för föräldrar att få jobba. Men kollektiv barnomsorg kan inte vara helt anpassad efter individerna. Den måste samhälleligt organiseras. Man kan av ekonomiska skäl tvingas göra val som man inte vill.
Så jag tycker inte att Nina Björks argumentation faller på sin egen inkonsekvens. Det är väl först när man förvandlar henne till en ikon, ett ideal som i privatlivets minsta detalj, skall vara fullkomlig, som det blir problem. Men det har hon, såvitt jag förstår, aldrig gjort anspråk på.
Nina Björk röker, mer politiskt korrekt är hon inte. Hon anser att man i vissa situationer har rätt att ge nazister stryk, vilket ger Åsa Linderborg lust att klippa till henne. Vilket i sig är lite roligt, när man inte tror på våldslösningar. Man har naturligtvis rätt att försvara sig och att hindra nazister från att utöva våld mot andra liksom att försöka få tyst på verbala trakasserier. Men ge stryk?
Så personligen har ikonen sina svaga sidor. Men det finns inte stort skäl att moralisera över det. Det är bättre att argumentera i sak, om man kan.
23 sept. 20