Så trampar Johan Hakelius snett igen (Expressen 1 maj). Bekräftar den sverigedemokratiska självbilden. Det är inte våra åsikter man föraktar utan att vi överhuvudtaget tycker något. Ty vi är fel sorts människor och det beror inte på våra åsikter. Kritiken kommer från översittare som tror sig vara i underläge. Eftersom de kryper bakom att de försvarar utsatta människor.
Nu är det inte alldeles detsamma att försvara den som är i underläge och att själv tro sig vara det. Att ha bott i landet i generationer ger väl ett överläge mot den som inte har det. Och det förändras ju inte av att man gör invandrarnas sak till sin.
Johan Hakelius avslutar med. ”Vilka ingår egentligen i 'den härskande klassen'? Om du inte vet det är du antagligen en av dem”. Det är en insinuationsteknik som jag minns från mina vänner marxisterna när det begav sig. Och det förhåller sig ju så att begreppet ”den härskande klassen” behöver preciseras. Inte antagligen utan med all säkerhet.
Det pratande klasserna är naturligtvis en elit men inte i samma mening som de styrande inom politik och näringsliv. Ordet härskande är väl mera exakt om de senare. Beträffande de förra kanske man hellre skulle använda orden dominerande, inflytelserikare, privilegierade med att få komma till tals och få genomslag för det de säger. Om man jämför med vanliga människor. Det är kanske exaktare ord än härskande.
Är Hakelius mer härskande än de sverigedemokratiska riksdagsmännen eller lokalpamparna? Tvekar han med svaret på den frågan, behöver det inte nödvändigtvis bottna i bristande självsyn.
Nu finns det gott om åsikter. Men bara vissa åsikter bryter mot något grundläggande demokratiskt och humanistiskt. Var och en har rätt till sin åsikt, kan man säga, och alla åsikter bör i rättvisans namn bemötas lika. Men man kan inte resonera så när det handlar om åsikten att en viss grupp skall förföljas och diskrimineras contra den motsatta åsikten. Här är det inte fråga om två likvärdiga åsikter som står mot varandra. Utan att någon inte accepterar de vanliga kraven på ömsesidig tolerans, som förutsätter alla människors likvärdighet. Man kan så att säga inte kräva likvärdighet för åsikter som går ut på att förneka denna likvärdighet. Fascism och antifascism är inte likvärdiga åsikter.
Johan Hakelius är naturligtvis försiktig. Men jag tycker att hans försvar för det utsatta och behärskade folket, är hycklande. Man döms inte för sin klass utan för sin brist på vett. Måhända bör vettlösheten kritiseras med större skärpa om den företräds av de bildade och maktägande. Men sanningen är ju att den underbara högerpopulismen är klasslös. Här är inte arbetare eller direktör, här är vi alla ett i den folkliga gemenskapen. Det är inte att brunmåla att påpeka att detta är ett gemensamt drag i all högerpopulism.
3 maj 21