Jag läser en tidig Frank Heller, ”I hasardens huvudstad” och den är ytterligt antisemitisk. Nästan hela tiden är skurkarna judar med motbjudande utseenden. Det är något värre än de vanliga nationella klichéerna som man ofta möter i 1910-talets litteratur. Jag förmodar att Frank Hellers internationella orientering kan ha förvärrat saken. Det var en allmän europeisk åkomma. Å andra sidan kom han just från Lund, när han började skriva.
Härifrån kommer man osökt in på våra dagars hyperkorrekthet. Ve dig om du använder fel ord. Och det gäller inte enbart nutida företeelser utan också historiska. Nyligen var det en forskare som uppmanade studenterna att söka på förbjudna ord när de ville få ett hum om historien. För detta blev hen anmäld och åthutad. En antinazistisk pjäs, skriven under nazitiden, skulle sändas i Sveriges radio. Då fick nazisten inte uttrycka sig så grovt rasistiskt som nazisterna gjorde på den tiden. Utan den fiktive nazisten fick uppträda med mildrat språkbruk.
Och som ni minns protesterade man i Göteborg mot att Sverigedemokraterna skulle inbjudas för att redogöra för sin mediestrategi. Många tyckte att detta var ett svårt angrepp mot yttrandefriheten. Men det var ju något värre än så, ett kunskapsförakt. Inget av de politiska partierna var inbjudet för att hålla valtal eller göra propaganda. Tvärtom, de skulle berätta vilken strategi de hade för att handskas med medierna. En ren kunskapsfråga alltså, intressant både för deras sympatisörer och för deras politiska motståndare. Eftersom Sverigedemokraterna finns skulle de naturligtvis vara med. Det är lika intressant att få kunskap om dem som om andra, troligen intressantare. Att protestera var alltså inte i första hand att protestera mot någons yttrandefrihet. Utan att protestera mot någons existens. Inte: Du har så hemska åsikter så du skall inte få yttra dig. Utan: Du är ett så hemsk företeelse, så jag anser inte att man bör studera dig, undersöka dig som en del av verkligheten. Vissa saker är så hemska att en ung student i blomman av sin vetenskap måste tänka bort dem ur världen.
Man blir förstås bekymrad över de unga studenterna och undrar hur de skall klara sig i livet. Jag skulle kunna ge fler exempel. Muséer som ängsligt tar avstånd från en äldre tids fördomar. Det kan synas lite beskäftigt. Men det viktiga är ju att historien inte censureras. Man kan nämligen lära av historien, också av dess misstag.
Johan Hakelius säger i sin spalt att identitetspolitik är liberalernas försök att låta minoriteter topprida majoriteter (Expressen 18 jan.) Men den här politiska hyperkorrektheten har mycket ringa stöd hos det liberala etablissemanget. Däremot tycker man inte att Sverigedemokraterna skall normaliseras. Men det tycker Johan Hakelius. Sannolikt av maktpolitiska skäl. Här går verkligen en värderingsmässig skiljelinje. Hakelius försök framstår då bara som att han fallit för det vanliga debattricket att försvara något genom att jämföra med något annat som är lika illa eller värre. Man kan inte prata bort det ena genom att hänvisa till det andra.
Det är viktigt att skydda minoriteter från majoritetsförtryck, nämligen. Men det får naturligtvis inte slå över i sin motsats. Eller skapa så starka tabun att verkligheten blir osynlig. För att ta en annan sak som man borde tänka på. Att hela tiden sopa under mattan att någon är annorlunda, är att antyda att det är en skam att vara annorlunda. Det är det nämligen inte. Utan en rättighet som man bör känna stolthet över.
28 dec. 20