Johan Hakelius har skrivit en bra artikel i Expressen (27 april). När han berättar varför han skriver liknar det mina egna intentioner. Att skapa distans till samtiden snarare än att följa med strömmen. Skillnaden är att jag själv inte började skriva därför att jag tyckte om att tycka. Jag ser mig inte som i första hand opinionsskribent. Mina intentioner är vidare och mer estetiska. Att kommunicera, att beskriva existentiella livslägen. En skribent för vilsna och frusna.
            Men som opinionsbildare är det definitivt att vara en motröst. Dock är det lätt att man förlyfter sig. Tror man att man är född att vrida världen rätt igen,  så är man född till det omöjliga. Men en tydlig viskning från en slav kan man kanske åstadkomma. Med risk att de på triumfvagnen säger som Blandaren: ”Viska inte så högt. Jag hör inte folkmassans jubel.” Eller för att överflytta det till vår tid: ”Stör inte vår tidsberusning”.
           Klimatfrågan är inte lätt.  Där räcker en överliggares krogbildning inte till. Det är bra att ha en grundläggande vetenskapsteoretisk skolning,  men det räcker inte så långt. Så man får hålla sig till den förnuftiga auktoritetstro man får nöja sig med,  när man kan för lite och begriper för lite. Jag tror alltså på vetenskapen,  när jag ingenting själv förstår.
           Men så är det det här med Greta. Det är sant att det finns vissa grupper, barn, förintelseöverlevare, som har en särskild appell. Man känner sig liksom usel om man har invändningar i sak. Men kan man göra så mycket åt det, de har väl rätt att engagera sig och tycka,  som alla andra. Man får försöka framhärda ändå om man tycker annorlunda. Man undviker bara att vara tarvlig och gå på person och håller sig till vad de säger och gör. Man behöver inte se dem som utnyttjade, man kan till och med uttala sin uppskattning över deras engagemang, även om man har sina invändningar i sak. Har man ingen åsikt i själva sakfrågan bör man däremot vara tyst. Till och med en ledarskribent i Expressen kan inse, att den som bara vill diskutera fenomenet Greta,  i stället för att sätta sig in i sakfrågan,  är lat.
            Bara dumbommar jämställer Johan Hakelius med en högerpopulistisk nätmobb. Att åsikter förblindar är ett stort problem för en frilans. Det grubblade jag ofta på. Att kvalitetsrefuseringar ofta kunde vara dold åsiktsrefusering. Vissa åsikter anses lätt definitionsmässigt som dålig kvalitet. Var går gränsen mellan en ovanlig tanke och ett förryckt infall? Hur många publicistiska makthavare har ett så klart och objektivt tänkande,  att de med slagruteaktig säkerhet kan avgöra det?
           Och hur ofta ser man någon uttala uppskattning av intelligenta meningsmotståndare. Eller nagelfara dumheter hos korkade meningsfränder. Prisvärda grundvärderingar gör ju ingen immun mot tankefel, härskartekniker eller intellektuell ohederlighet.
            Men högerpopulismen har ställt till det, tror jag,  både för Johan Hakelius och för mig. För honom därför att han tvingas säga samma sak som en massa idioter. För mig därför att när så grundläggande värderingar som demokrati och humanitet ifrågasätts så måste man försvara etablissemang och makthavare.
           Men Greta. Jag är inte säker på att det just nu pågår ett sökande efter renhet och otvetydighet. Jag tror det är den gamla vanliga svenska konformismen som råder oavsett vilka åsikter som har hegemoni.
27 april 19