Jag anser att man bör vara epidemiolog för att det skall vara rimligt att yttra sig om vilken coronastrategi som är lämplig. Däremot behöver man inte vara epidemiolog för att tycka detta. Eller tycka motsatsen.
Gina Gustavsson i DN (23 juni) tycker uppenbarligen att det är fel att förakta amatörepidemologer. Det föraktet gör det ju svårare att kritisera den svenska strategin. Liksom faktiskt att försvara den. Men det senare tänker hon inte mycket på. Det är illa nog med den tystnad som skulle bli följden om endast experter talade.
Och är det inte någon sorts nationalism som gör att svenskar sluter upp bakom Tegnell. Ungefär som de som håller på AIK. En blind lojalitet med det egna. Då tycker jag det är något annat som mera liknar fotbollspatriotismen. Nämligen den hårda lojalitet som skapas på en tidning – en lojalitet som åtminstone är stark utåt. Vår värderade medarbetare, vår linje. Och det Gina Gustavsson här säger är ju helt i DN:s linje. Skammen över de höga dödstalen borde få svenskarna att skämmas och ompröva, menar hon vidare.
Ja, det är väl upp till de svenska experterna att ändra sin strategi om de inte är nöjda. Och vi kommer att följa dem eftersom vi inte vet bättre. Men vad man till och med som amatör förstår är att det är en komplicerad fråga. Där inte ens experterna vet något med hundraprocentig säkerhet. Det är väl därför länder väljer olika strategier.
Och naturligtvis finns det mycket mer än dödstal att ta hänsyn till. Kollapsande ekonomi och kulturliv, medborgarnas mentala hälsa. Jag tänkte mig i början att det var bättre att låta pesten härja fritt. Det var just en åsikt från en ignorant, men det är väl inte alldeles uteslutet att jag hade rätt. Fast det förefaller vara mycket otroligt. Och pesten försvinner ju inte bara för att man inte låtsas om den. Den medborgerliga rädslan finns där ju ändå, med de förlamande effekter det har på det vanliga livet. Men just betoningen av det personliga ansvaret har säkert varit stärkande i den strategi experterna valt åt oss i Sverige.
Och de höga dödstalen kan bero på bättre statistik. Men det gäller rimligen inte när jämförelsen gäller våra grannländer. Men även om det visar sig att den svenska strategin var sämre än andra länders, finns det någon anledning att skämmas? När experter handlade efter bästa förstånd och saken var svårbedömbar?
Men alla de som tyckt i ogjort väder tycker jag borde skämmas. Även om de av en slump fått rätt.
Vore vi patrioter kanske vi kunde skämmas över Sveriges coronastrategi. Men vi är bara förnuftiga. Och i den förnuftiga hållningen ingår att lita på vetenskapen när vi ingenting själva begriper. Skämmas över sin nation bör man väl bara göra när den beter sig moraliskt fel.
Och då finns det en viss anledning att skämmas över Sverige. Dess flyktingpolitik t.ex. Att dess näst största parti har vuxit fram ur nationalsocialismen. Och att vår skamliga hållning före och under andra världskriget spöklikt tycks gå igen.
25 juni 20