Jag tänker på det där med bortglömda författare. Vem är egentligen bortglömd? Och vem är ihågkommen?
Det är uppsalapoeten Bo Gustavsson som skriver i ämnet i Upsala Nya Tidning (19 jan.) , delvis med utgångspunkt i hemstaden. Sven Delblanc, Göran Palm och Lars Bäckström hotas av glömskan liksom Lars Gyllensten och Folke Isaksson. Medan Birgitta Trotzig och Sara Lidman har klarat sig undan tidens tand.
Vad är tecken på ett postumt liv? Att man nämns då och då på kultursidorna, att det skrivs biografier och görs dokumentärer. Men det finns andra sätt att mäta. Man kan t.ex. jämföra storleken på de litterära sällskapen.
Lars Bäckström var väl aldrig så våldsamt stor utanför Uppsala ens när man kom ihåg honom. Ingen som man minns som en en gång central författare. Göran Palm var däremot ledande och mycket viktig i samtiden för sina debattböcker. Den av världen upptagna generationen frågade nog inte mycket efter evigt litterärt liv. Det var viktigare om man kunde bidra till att folket och arbetarklassen fick det bättre i framtiden. Det som blir kvar av Sara Lidman är detsamma som blir kvar av Jan Myrdal. Den skönlitterära produktionen. Då är det inte konstigt att det blir så gott som ingenting kvar av Göran Palm.
Men jag är säker på att en väl placerad dokumentär och en biografi skulle kunna lyfta Sven Delblanc på nytt. TV – versionen av Hedebyserien har dessutom gjort honom folkligt populär. Jag är säker på att han är en stor författare, som verkligen kan skriva gripande sidor på yppersta prosa. Han visste något om själens natt, sällan har livets hopplöshet formulerats vackrare. Och skuggan av en demonisk far vilar tungt över honom. Han var mannen som livslångt fick släpa på en jätte.
Det är svårt att överleva som poet. Våra trubadurer lever. De främsta i den traditionen kommer alltid att sjungas. Det behövs inga biografier, det räcker att det blir sommar så lever Bellman och Taube på nytt. Så den klassiska poesin står sig väl. Men vad händer med modernisterna efter 40-talet. Tranströmer är unik liksom också Lars Gustafsson. Fast i det senare fallen uppskattar man honom mer om man gillar analytisk filosofi.
Däremot är jag inte riktigt säker på Sara Lidmans storhet. Jag tror hon är för mycket Sara Lidman för att vara en riktigt stor författare. Vilket kanske inte speglar något annat än mina fördomar. Jag är alltför präglad av mina minnen från den politiska predikanten Sara Lidman. Det tycks mig vittna om en religiös sentimentalitet i människosynen.
Lyckligtvis spelar litterära värderingar, d.v.s. andras litterära värderingar, föga roll för den enskilde. Man läser de författare som passar en, ibland utan att tro på deras storhet.
30 jan. 20