Förra lördagen var jag alltså på stadsvandring i Hjalmar Gullbergs kvarter i Malmö. Nu är Gullberg en sångare som vägrar att bli sedd. Och huset på Södra Förstadsgatan där han bodde är rivet. Så det är inte mycket annat att göra än att gå i de närliggande kvarteren och frammana det Malmö som var.
Det blir på det hela taget mycket nöjsamt och eftersom Möllevångstorget är en av hållpunkterna blir det också en återblick på arbetarrörelsens tidiga historia. Gustav Möller bodde i ett hus som låg snett emot gullberghuset.
En av guiderna, Bo Gentili förmodligen, berättande att han hade en anmoder som mindes både Gullberg och Gustav Möller. Gullberg som en fin liten pojke med fiollåda och Gustav Möller för att han drog henne i håret. Detta är alltså proletärkvarter. Men Gullberg blev bortadopterad av sin ogifta mor. Sedan gifte hon sig med Gullbergs biologiske fader och de var synnerligen välbeställda. Men de berövade honom barmhärtigt nog aldrig hans adoptivföräldrar. Men hälsade på honom ibland och understödde honom med pengar. Därför kunde han vara lite bättre klädd än sina jämnåriga i grannskapet. Att framstå som fin behöver inte väcka klasshat utan kan också väcka ömhet. Titta vad fin han är, den lille pojken med fiollådan
När jag kontrollerar saken ser jag att Gustav Möller är fjorton år äldre än Hjalmar Gullberg. Kan man gissa att Möller var jämnårig med anmodern medan Gullberg sågs som ett litet barn av en nästan vuxen. Och att hårdragningen skedde under en gemensam barndom. Dra i håret kan man ju knappast göra när man redan är vuxen. I synnerhet inte om man skall bli socialminister, kan man tycka.
En hypotes är förstås att hårdragningen var en tonårsflirt, men det kan jag väl aldrig tro.
Ossiannilsson berättar i Barbarskogen och i sina memoarer om sin tid som arbetarrörelsens skald. Och där figurerar Per Albin och Fabian Månsson, sannolikt också Gustav Möller fast jag inte har något säkert minne av det. Obehagligast är porträttet av Fabian Månsson som Ossiannilsson uppfattar som en komisk och löjlig figur. Det är inte så lite klassförakt i den bilden. Bengt Lidforss var föga imponerad av Ossiannilsson, tyckte att han skrev plakatpoesi. Barbarskogen är Ossiannilssons uppgörelse med socialdemokratin. Han har gått från att vara vänstern plakatpoet till att bli högerns. Från ”Proletär, det är titeln kamrater” till ”Flamma stolt mot dunkla skyar”.
Men det var en mycket givande vandring. Johannes kyrka som Hjalmar Söderberg såg växa fram när han i en kikare betraktade hemlandet från Dragör. Som han skrivit om i Hjärtats oro.
Alldeles intill låg Gullbergs första numera rivna skola, Pildammskolan. Där tjänstgjorde jag ju faktiskt som lärare under en av mina praktikperioder på Lärarhögskolan. Anade inte att jag redan då rörde mig på klassisk mark. Men jag minns att jag som skämt illustrerade en stilfigur genom att säga till eleverna: Varje gång jag tar trapporna ner till matbespisningen på Pildammskolan kommer jag att tänka på pilgrimens nedstigande i underjorden i Den gudomliga komedin.
Sedan var jag ju lärare på komvux på Malmö Latinskola ett antal år. Och visste mycket väl att det var Gullbergs och Ingvar Anderssons skola. Åke Ohlmarks hade också gått där, liksom Stig Ahlgren. Ahlgren lär ha bott mitt emot skolan. Jag har alltid undrat vilket hus det är.
Nå som avslutning på gullbergvandringen kunde man hämta en ny, tjock bok att fördjupa sig i. Det är en fröjd att tillhöra Hjalmar Gullberg- sällskapet.
Jag funderar lite på hur stark Hjalmar Gullbergs ställning är idag. Och vad det egentligen betyder att vara glömd eller ihågkommen. Glömd av vem, kan man fråga sig? Jag återkommer till frågan, eftersom jag själv oftast lånar böcker från bibliotekets magasin och bara köper osäljbara böcker.
24 sept.18