Att skriva bättre eller sämre. Jag odlar en guldåldersmyt, jag har aldrig skrivit bättre än jag gjorde i studentpressen. Varför är det en myt? Därför att det inte existerar någon strikt objektivitet. En text består av ord, det är det enda säkra. Andras omdömen är inte objektiva, de egna omdömena allra minst.
Man kan ju förmoda att man skriver bäst när man är halvgammal, förutsatt att man börjat tidigt. Detta antagande bekräftar i mitt fall guldåldershypotesen. Men det är så många andra omständigheter som befrämjar eller motverkar kreativiteten. Men guldåldersföreställningen har en viktigt psykologisk funktion för mig. Det kan jag se.
Jag kom att tänka på detta när jag nyligen läste den spanske författaren Enrique Vila-Matos bok ”Exemplariska självmord”, en serie noveller med självmordet som tema. Det är i sig en rätt märklig bok. Jag associerar till Edgar Allan Poe. Om Poe hade varit utrustad med en modern, ganska svart, absurd humor. Men en av novellerna ”Konsten att försvinna” vetter mot mitt tema. Det handlar om en skygg författare som skriver för byrålådan. Han är mycket noga med att ingen skall få kännedom om hans verk. Ön där han bor, hans födelseö, är mycket lokalpatriotisk, så den intresserar sig inte för annat än lokala förmågor. Han undgår deras intresse genom att låtsas vara utlänning. Hans familj har utplånats i kriget och själv återkommer han efter en tid i landsflykt. Genom att systematiskt göra vissa språkfel och framför allt genom att överdrivet härma den lokala dialektens aspirerande h, kan han framstå som främling. Just överdriften gör att han av alla betraktas som utböling.
Så sköter han sin helt stilla sin lärartjänst, lyckligt opublicerad. Hans böcker handlar om lindansande. Säkert ser han däri en likhet med skrivandet. Lätt och virtuost och livsfarligt. Och otacksamt därför att publiken blundar när man gör något tillräckligt svårt och djärvt. Diktens lindansarmöda skrev ju också salig Tegnér om.
Allt hade väl gått bra om han inte pensionerats som lärare. Ett kort ögonblick finner han det angenämt att stå i centrum, när han avtackas. Rektorn skall ge ut en liten skrift om skolans idrottsverksamhet och erbjuder honom att skriva förord, han är nämligen bland annat gymnastiklärare. Han mottar förslaget med yttersta förskräckelse. Men så tänker han att ingen förväntar sig mer än fyra rader. Så det är bara att skriva något kort och taffligt.
Men så blir han fascinerad av bilderna på stavhoppare och känner likheten med lindansarna. Och så skriver han en inspirerad text. Och så har
han otur. En berömd förläggare råkar ha sin favoritbrorsdotter bland skolans elever. Och genast blir han kontaktad.
Så lämnar han den första av sina böcker till förläggaren. Men får straxt därpå möjlighet att försvinna från ön. Han meddelar förläggaren var hans övriga verk finns att hämta.
Det talas mycket i vår tid om publikkontakt. Just detta vänder sig den fiktive författaren emot. Det är en olycka när personen blir viktigare än verket. Att snegla för mycket till publiken är korrumperande.
Jag minns att vänsterpoeten Arne Zaring sa till mig att han kunde säga saker till mig som skulle få mig att sluta skriva. Därför avstod han från den uppriktigheten. Kanske tänkte han att jag inte tålde så mycket sanning. Kanske hoppades han att jag skulle insistera på att få veta hans mening. Men jag var inte så intresserad och litade inte mer än jämt på hans omdöme. Han ansågs beundransvärt politiskt rakryggad. Och kanske fick han betala ett pris för sin vänsterhållning. På mig gjorde den bara ett intryck av blind lojalitet, jag minns att han var tveksam till att fördöma Baader-Meinhof. En kort ögonblick betraktade han mig som förrädare när jag lämnat Dackekuriren. Men meddelade mig vid ett senare tillfälle, glädjestrålande, att han fann mig rentvådd. Men jag tyckte det var hans sak hur mycket han ville förvillas av sina falska lojaliteter.
Jag tror visst att det finns en samband mellan verk och person. Verket är personlighetens bästa uttryck. Man måste befria sig från uppblåsthet och falska pretentioner. Jag tror verkligen att såväl kritik som beröm kan vara korrumperande. Som Olof Lagercrantz påpekat, lyckan med att skriva är att nå sitt eget optimum, inte att överträffa andra. Fast det handlar nog mer om att nå en mänsklig balans än att nå goda litterära resultat. Låga motiv, avund och ärelystnad, kan ibland ge lysande resultat.
14 dec. 18