Hjalmar Gullbergs tid i Lund var en guldålder. Då levde i Lund ett stort antal blivande författare och kulturpersonligheter. Det gör det ju alltid i Lund. Men den här tiden var de ovanligt många. De kände varandra väl och umgicks. Det är också den tiden när kårtidningen Lundagård grundas och kommer ut.
Vilka var de? Hjalmar Gullberg och Frans G. Bengtsson. Bengtsson skrev när Gullberg debuterat att han numera var den andre poeten i Lund. Det var nog med sanningen överensstämmande och ett uttryck för en osentimental saklighet. Bengtsson såg sig vid den tiden framför allt som poet. Och kunde inte veta då, att hans viktigaste bidrag till den klassiska litteraturen skulle vara två romaner om en viking. Och att några av oss aldrig skulle tröttna på hans suveräna essäer.
Men där fanns också Gabriel Jönsson, Flicka från Backafalls skald. Och den något yngre Karl Ragnar Gierow.
Och så förstås Ivar Harrie och Olle Holmberg. Den blivande litteraturprofessorn Algot Werin och historikern Ingvar Andersson. Den originelle skalden och novellisten Sigfrid ”Tristan” Lindström inte att förglömma. Oerhört betydelsefull i vänkretsen. Den tidigt bortgångne litteraturvetaren Göran Lindblad. Och så skymtar något mer perifert Knut Hagberg och Harald Elovson.
Och alla dessa kände varandra. Det är för all del inte ett kotteri utan ett flertal kotterier. Men dessa kotterier hakar i varandra och sammansmälter. Gullberg och Harrie står varandra nära, Gullberg och Ingvar Andersson känner varandra redan från skoltiden. Tristan Lindström är absolut tredje man i konstellationen Gullberg/Harrie. Medan Frans G. Bengtsson står Göran Lindblad och Algot Werin och Olle Holmberg nära. Men, som sagt, kotterierna möts och förenas.
På Lundagård jublieumsfester hade jag nöjet att möta en kvarvarande av denna lysande generation, nämligen Bengt Hjelmquist. Ty han blev över hundra år gammal. Han höll ännu 98 år gammal lysande tal på vers. Och han skrev lika bra som han gjorde under guldåldern. Han har skrivit Skånska slott och herresäten tillsammans med Hjalmar Gullberg, där man rimmar möget med Hans kunglig höghet. Det var också han som skrev q-versen i Lundagård till Tage Erlander. Erlander trodde själv att det var Gullberg som stod bakom, vilket man kan se i hans memoarer. Men det var alltså Bengt Hjelmquist. Hans brorson lär ha skrivit q-versen om mig. Det är en fantastisk vers och det är inte hans fel att jag aldrig blev statsminister.
Men hur var det då med Fritjof Nilsson Piraten? Jo, han var också samtida. Men jag kände inga författare, jag umgicks bara med intellektuella, har han efteråt sagt. Nära vän var han dock med den mångbegåvade och originelle Malte Åkerman. Så när Arne Ericsson i visan om Piraten räknar upp alla hans vänner så hugger han i sten. Däremot, när Piraten lämnat Lund och debuterat som författare lär han känna dem alla. Inte så ovanligt. I efterhand blir det ett viktigt föreningsband att ha delat lundatid, även om man inte kände varandra när det begav sig.
Men Piraten har ju en förbindelselänk till en tidigare lundageneration. När Piraten kommer till Lund har Frank Heller just varit tvungen att avsluta sin lundatid i vild flykt från polisen. Han har förfalskat namn på växlar och tillskansat sig en rund summa. Det enda goda skäl jag vet, för att lämna Lund. Men både Frank Heller och Piraten skulle låta Lunds störste överliggare, Sam Ask, vandra in i litteraturen.
Så vad skall man säga om att byta Piraten-sällskapet mot Hjalmar Gullberg-sällskapet? Inte så illa, ändå. Gullbergs liv och verksamhet är förenat med många andra lundensiska kulturpersonligheter.
21 sept.18