Jan Guillous angrepp på Expressens avgångne chefredaktör Thomas Mattsson tycks mig högst överdrivna (Aftonbladet 16 juli). Och i sina orsaksförklaringar paranoiskt egocentriska. Jan Guillou berättar att Thomas Mattsson försökte värva honom från Aftonbladet till Expressen. Till detta tackade Jan Guillou nej. Men som en gest – det var ju ändå ett vackert erbjudande - bjöd han Thomas Mattsson på middag. För detta skulle Mattsson sedan ha hämnats. Ty, medger Guillou, det var kanske förödmjukande. Man kan ju tycka att det inte är så mycket att bråka om att man blir bjuden på middag. Men kanske drog Thomas Mattsson den optimistiska slutsatsen att Jan Guillou ville fortsätta diskussionen och i bästa fall låta sig övertalas. Då blev han rimligen besviken, när Guillou höll fast vid sitt nej. Och kanske var det Jan Guillous avsikt att han skulle bli besviken. Det är väl endast därför som han slås av tanken att det kanske var förödmjukande.
Mattsson hämnd skulle bli att publicera att Jan Guillous av en kollega och vän blivit utpekad som KGB-agent. Det hade han inte gjort om jag gått över till Expressen, säger Jan Guillou. Nej, naturligtvis inte. Det är inget konstigt med att tidningar håller sina medarbetare om ryggen, det är en del av vår vardagliga korruption. De brukar dessutom ha ett speciellt gott öga till dem som skriver i konkurrenttidningen. Det är inget konstigt med det.
Scoopet borde inte ha handlat om Jan Guillou, menar högst densamme. Det var nämligen känt, säger han. För mig var det emellertid nytt att Jan Guillou försökt infiltrera KGB. Att det tolkades som att han verkligen var beredd att bli KGB-agent var naturligtvis groteskt. Det kan bara den tro som inte känner den dåvarande bokstavsvänsterns ideologiska landskap. Maoisterna var ohyggligt antisovjetiska.
Man hade naturligtvis kunnat rota i Säpos infiltration i stället. Själv finner jag det naturligt att Säpo infiltrerar. Vad skall man annars ha en hemlig polis till?
Så inte tror jag på en hämndlysten Thomas Mattsson – han blev en gång bjuden på middag! – som utmålar Jan Guillou som KGB-agent. Det är motiv nog med lockelsen att göra sensation med en journalistisk kändis.
Och för att detta verkar lite tomt så får Guillou dra till med att Expressen ofta namnpublicerar, skyldiga som oskyldiga. Det lönar sig nog, men är förstås moraliskt vidrigt. Att en del av dem är muslimer är ett faktum. Men det tyder nog inte på rasism eller ens islamofobi. Man gör opartiskt alla övertramp som lönar sig.
Och att råka ut för den ena kvällstidningsdraken när man har den andra till sitt förfogande är inte mycket att beklaga sig över.
19 juli 19