Med anledning av det ofta framförda kravet från kristna traditionalister att kyrkan borde våga hävda sin egenart har jag funderat en del. Det gäller uttrycket ”Jesus är den enda vägen till Gud”. Så brukar man nämligen formulera det exklusivitetsanspråk som man anser att kyrkan borde hävda.
Men vad betyder det? Låt mig föreslå två alternativa tolkningar som verkar rimliga. a. Man tror inte på Gud om man inte tror på Jesus. b. Man får en felaktig gudsbild om man inte tror på Jesus.
Det första tolkningen verkar ju egendomlig. Det låter sig ju tänkas att en människa kan tro på Gud utan att tro på Jesus. Förutom att det exkluderar judar och muslimer så exkluderar det många inom den kristna traditionen, t.ex. Viktor Rydberg. Det är ju något helt annat att säga att den som inte tror på Kristus är inte kristen och att säga att den som inte tror på Jesus, tror överhuvudtaget inte på Gud. Vad är det då judar och muslimer tror på?
Väljer man den andra tolkningen får man andra svårigheter. Såväl gudsbilderna och kristusbilderna divergerar kraftigt också mellan kristna inbördes. Jag förmodar att Koranens Jesus anses ointressant. Är Jesus inte gudomlig så blir jesusbilden irrelevant för gudsbilden. Hur man då skall betrakta människor inom den kristna traditionen som förnekar Jesu gudom men betraktar honom som en idealmänniska, tål också att fundera på. En god människa med mycket av Gud, men inte Gud.
De som med emfas hävdar att Jesus är den enda vägen till Gud, vet naturligtvis vad det betyder. Det vore roligt om de förklarade det för en tänkande allmänhet.
30 nov 15