Flannery O'Connor, som dog 39 år gammal, hann med två romaner och två novellsamlingar. Hennes andra roman är ”Ta himmelriket med våld.” Det är inte avsett som en uppmaning utan som en beskrivning. Den finns i en tidigare översättning med titeln ”Och stormen för oss vidare”. Romanen har ett motto från Matteus. ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.”
Det här är en skidring av fundamentalism och fanatism. Av kristen fundamentalism och ateistisk fundamentalism. Och här händer hela tiden otroligt brutala saker. Kristen realism kallar författaren det. Någon nåd ser jag däremot inte. Jag har fortfarande en känsla av att nåden bara finns i författarens huvud, att den ligger utanför berättelsen.
Det handlar om Tarwater. Pojken som drabbas av de två fundamentalisterna. ”Jagsvag” kallar Therese Eriksson honom i sitt efterord. Men kanske är hans psykologi inte så intressant. Utan tvekan har han tvångstankar och skuldkänslor. Och han värjer sig med trots, men sitter ändå fast.
Han uppfostras till profet av sin kristet fundamentalistiske gammelmorbror. Han går med på att vara en utvald, men vill vara en som själv avgör vad Gud vill med honom. Han vill alltså inte göra sin gammelmorbrors verk.
Så dör gubben plötsligt sittande vid frukostbordet. Tarwater har stänga order att se till att han får jordbegravning och inte blir bränd. Tarwater sliter för att gräva hans grav. Gubben har delvis levt på försäljning av hembränt och när det kommer kunder och Tarwater skall hämta sprit, råkar han själv tulla lite för mycket på förrådet och blir bra berusad. Under sin långa berusning tänder han eld på sitt barndomshem. Och låter den döde gubben sitta kvar vid frukostbordet där han dog.
Men han har också en ateistisk fundamentalistisk morbror som han nu ger sig av till. Denne var gubbens första försök att fostra en profet. Men han flydde från gubben och tänkte sig fri. Blev strikt ateist och lever nu ensam med en utvecklingsstörd son. Han har tidigare försökt rädda Tarwater från gubben, men jagats bort med gevärskulor. Nu blir han lycklig när Tarwater kommer och hoppas kunna avprogrammera honom, göra honom till en ny, rationell, människa. Men Tarwater är lika trotsig, lika ovillig att styras. Och samtidigt har han tvångstanken att han skall döpa den utvecklingsstörde pojken. En tvångstanke som han ärvt från sin gammelmorbror.
Slutet blir han han både döper och dränker den utvecklingsstörde pojken. Efteråt intalar han sig att det var dränka pojken han ville. Dopet var bara tomma ord som halkade ur honom.
Så kommer han tillbaka till sitt barndomshem och finner den gamles grav. Jordbegravd och med ett kors. Det är en svart granne som grävt färdigt graven och släpat dit kroppen från köksbordet. Alltmedan Tarwater sov i sin berusning. När han sedan vaknar och tänder eld på huset är gubben således redan i sin grav.
När Tarwater finner graven och att den gamle undgått ödet att bli bränd, når honom en insikt. ”Gån ut och varnen Guds barn för nådens rasande framfart.”
Här slutar alltså berättelsen med att huvudpersonen når någon sorts religiös insikt. Genomgående har varit Tarwaters lätt arroganta förakt för sina uppfostrare som tror på ordet, resonemanget, och inte på handlingen. Själv är han en handlingsbenägen person. Jag undrar om författaren menar att det var viktigt att den gamle fick sin jordbegravning och att den utvecklingsstörde blev döpt. Medan det som beror av människans fria vilja oftast är förmätenhet, hybris och galenskap. Man kan se Tarwater som ett offer för två kärlekslösa och förmätna vårdare. Och som själv blev förvriden och destruktiv av detta. Men kanske är det viktiga för berättaren vad den osynlige guden åstadkommer.
30 jan.19