För en månad sedan bloggade jag om Etty Hillesums religiösa tänkande. Jag läste hennes krigsdagböcker – hon var en av dem som dog i lägren - ”Det förstörda livet”. Tidigare hade jag läst Ylva Eggehorns bok om Hillesum och Dietrich Bonhoeffer. ”Att ta ansvar för Gud”. Och det ger naturligtvis upphov till en del existentiella funderingar.
Jag tänker också på den debatt i Dagen som för några månader sedan initierades av Martin Lembke. Och som länge gav eko på Dagens insändarsida. Hur svårt det tycks vara att tänka sig en Gud som inte är allsmäktig. Hur mycket lättare det tycks vara för många människor att tvivla på Guds kärleksfullhet än att tvivla på Guds allmakt. Detta tror jag säger något om människans psykologi som går långt utöver den religiösa området. Att makt är så mycket attraktivare än humanitet. Att rädsla, behovet av beskydd och säkerhet, kan vara starkare än längtan efter godhet och rättvisa.
Eggehorn citerar Bonhoeffer: ”Det kan vara så, att många människor längtar efter att bli trälar. Men kan kyrkan någonsin understödja att sådan längtan”.
Det tycker jag är en viktig fråga. Och det stämmer med min förmodan att det nyvaknade intresset för religion bland intellektuella också kan ha ett inslag av trälalängtan. Jag säger inte att detta är det dominerande motivet hos de flesta som nu på nytt intresserar sig för religion. Men det är dumt att inte se att det nya intresset för religion på sina håll kan innehålla också detta.
Ann Heberlein hade för några år sedan en intressant artikel i Dagens Nyheter. Hon resonerade ungefär på följande sätt. Gud finns och han är allsmäktig. Detta är objektivt sant. Han är också allgod, men där kan människan förfalla till önsketänkande. Människan vill att Gud skall vara god, i den vanliga mänskliga betydelsen. Men hur kan vi veta det?
Hennes senaste bok är väl en reträtt och en uppgörelse med sådana inslag i gudsrelationen.
Det som oroar mig här är alltså att rädsla, längtan efter trygghet och beskydd, är starkare än godheten. Beträffande Guds godhet börjar man i stället mumla. Verkar Gud inte god - och mycket ont har ju den allsmäktige tillåtit - så beror det på vår mänskliga begränsning. Gud är god i en djupare mening och därför skiljer sig hans godhet från det människor menar med begreppet. Alla som läst semantik förstår att detta är ett bedrägeri. Ord har ingen egentlig mening. God betyder det som vi människor kommit överens om att det skall betyda. Det är ingen idé att laborera med någon icke-mänsklig betydelse. I så fall bör vi använda ett nytt ord för denna icke-mänskliga betydelse. Och då blir det ett bedrägeri att påstå att den allsmäktige är allgod.
Men jag funderar också på den mänskliga sexualiteten, främst den kvinnliga. Jag delar den moderna uppfattningen att allt med sexualitet och mentalt kön är konstruktion och konvention. När jag talar om kvinnlighet och manlighet menar jag ingenting annat än de konstruktioner och konventioner vi internaliserat. Den kvinna man inte föds till, utan den man blivit.
Etty Hillesum blir kär i sin psykoterapeut. Det är uppenbart att hon finner hans sinnlighet frånstötande men hans sakliga auktoritet tilldragande. Det brottas med varandra och Etty Hillesum vinner och spräcker hans läpp. ”All min inre spänning och hopsparade styrka bröt fram, och där låg han, fysiskt och liksom psykiskt slagen till marken”. Vi känner alla till att fysisk aktivitet kan lätta på inre spänningar. Och en del av hans attraktion är den sakliga frånvaron av erotiska inslag i hans hållning i denna rätt intima situation. Det skapar liksom utrymme för hennes egen erotiska upplevelse.
Men hon talar också om ”när jag låg hårt fastklämd i hans armar och äntligen var tämjd”. Det är själva maktutövningen som är erotisk attraktiv. Och frånvaron av sinnlighet är en förutsättning för denna attraktion.
Etty Hillesum skriver ”Hela mitt liv har jag tänkt att om bara någon ville komma och ta hand om mig och verkligen intressera sig för mig – jag verkar så säker och klarar mig ju ensam, men jag skulle så förskräckligt gärna överlämna mig till någon”. Detta är vad hon söker hos männen och så småningom hos Gud. Det känns i hennes fall som en platonsk stege, något analogt till det Sokrates berättar om kärlekens stadier i Symposion.
Men detta kan också ge upphov till reflektioner över manlig och kvinnlig sexualitet. Att frånvaron av påträngande manlig sexualitet kan vara en förutsättning för kvinnan att bejaka sin egen. I varje fall var det så förr. Kanske är detta den psykologiska grunden till 70-talsfeminsternas oklara användning av begreppet ”sexualobjekt”? Mycket tyder dock på att detta är ett övervunnet stadium. Och att detta skapar en del generationsproblem mellan äldre och yngre feminister.
22 juli 15