Jag tror att Helena Granström i Expressen har hittat något verkligt intressant när hon skriver om Michel Houellebecq (26 juli). Hon har upptäckt en av henne själv tidigare oanad sanning. Vilken jag i min tur tror är oanad, förnekad eller bortträngd av mången intellektuell. Nämligen att det kan vara så att kropparna trivs med varandra utan att själarna har särskilt mycket gemensamt. Det är viktig att komma ihåg att det kan vara så, det är inte alltid så, för alla människor. Men det är väl förklaringen till omaka par – vad kan de ha gemensamt? - som ibland får omgivningen att häpna. Hur ofta det är så, att kropparnas harmoni är viktigare än själarnas, kan jag inte svara på. Och det är en rätt ointressant fråga.
Det finns ett inslag av sexualromantik i Granströms framställning som jag ställer mig tveksam till. Som om kropparnas närhet vore den enda möjliga närheten och den viktigaste. Det senare är en ren värdering och det förra är uppenbart falskt. Och jag undrar om intimitetskänslan efter en fysisk närhet är alltigenom naturgiven. Om det inte i stället handlar om djupt liggande kulturella mönster. Ett förvärvat vanetänkande. Sexualiteten är något speciellt, att gå i säng med någon betyder att en mur har fallit. Jag undrar om det är nödvändigt att se det så. Jag undrar om vi borde se det så.
Och det finns ju ett ännu konstigare fenomen. Det att vi verkligen kan gilla en människa, utan att det är möjligt att ha någon intellektuell kontakt med hen. Och är förklaringen till detta sexuell, det skulle då handla om en omedveten sexuell dragning, så är den förvisso omedveten. Man behöver inte ens tycka om hens utseende.
Själv tycker jag inte att det är så märkvärdigt med kroppar. Kroppsligt betagen kan man väl bli av alla vackra flickor och jag har utan att hyckla en mycket generös definition av vacker. Men vem skulle stå ut med min bisarra själ och vilken själ skulle kunna tillfredsställa denne glödande monoman? Jag inser naturligtvis att många har ratat mig av fysiska skäl, jag är en sådan späd liten man. Men där finns det åtminstone några undantag. Och i den senare kategorin räcker det med ett undantag. Detta undantag fann jag långt innan jag blev det vrak jag är idag. Och med vrak menar jag ingenting mer kränkande för min manliga självkänsla än den föga chockerande insikten att jag idag är 74 år. Med den själsliga och kroppsliga försvagning det innebär.
30 juli 19