Vad skall man egentligen säga om Horace Engdahl som kommit ut med boken ”De obekymrade”? Helena Granström i Expressen slår nästan knut på sig själv i försöken att vara rättvis och uppskattade (21 maj). Men kanske är hon alltför subtil, ibland kan man komplicera för mycket. Ann Lingebrandt i Sydsvenskan, som blir alltmer läsvärd, avslutar sin recension med: ”Jag sökte en intellektuell och fann en gnällig streber. Jag är bekymrad” (17 maj). Det tycker jag är roligt och elegant. Helena Granström däremot avslutar sin recension med att hennes tanke har blivit berikad. Det är naturligtvis hedervärt att inte skjuta på sittande fågel. Horace Engdahl har ju blivit allmänt illa omtyckt i den kulturvärld han tillhör. Medan den stackars Kulturprofilen mest ha tett sig som offer för sina rubbningar har Horace Engdahl blivit hans ideologiske försvarare. Och där är det ju omöjligt att ursäkta med att han inte vet vad har gör.
Frågan är dock vad man ser. Är det en man som ropar att vi måste sluta hyckla därför att den egna kulturella putsen har spruckit. I så fall skulle reptilhjärnan vara centrum för människans sanna natur. Eller förväxlar han felprogrammering med ursprunglighet? Bortom i några decennier av upprätthållna attityder når han ner till en tidig konservativ fostran. Säkerligen har han därigenom blivit sannare. Men den sanningen är inte generaliserbar.
Möjligen är problemet för Helena Granström att hon tvingats till korthet. Det svårsmälta och åtminstone skenbart uppenbart idiotiska hos Horace Engdahl måste först behandlas. Och syften och tolkningsmöjligheter genomgås. Men det är väl inte hennes behjärtade försök att få rimlighet ur texten som berikat henne. Utan att det finns annat värdefullt i boken som hon inte hinner anföra.
”Först när det är glädjerikt att lämna ut de röster som talar ur vår inre rymd lever vi i ett fritt samhälle”, citerar Helena Granström. Ja, men om det som ekar i den inre rymden bara är reptilhjärnas impulser och en konservativ programmering så lär sig inte läsaren så mycket. Men den som skriver kan säkerligen känna sig fri och kreativ. Sanningen om en själv är inte alltid sanningen om människan. Men sanningen om en människa kan ju vara värdefull nog.
”Män ska vara fula. Det ökar förnedringsfaktorn och är därför stimulerande för många kvinnor”. Ja, så många är de väl inte. I min ungdom hade jag önskat att de var många fler. Kanske är det en dominerande mans projicering. Det är inte jag som vill, utan du. Eller ett försök att hitta en rimlig förklaring till varför någon som ser så bra ut som Horace Engdahl ändå inte duger åt alla. Jag faller på min egen skönhet.
Är Horace Engdahl värd så mycket recensentmöda? Jo, kanske ändå. Det han nått är nog inte friheten utan det tvång det innebär att vara inträngd i ett hörn. Då blir försvaret naturligen vildsint.
23 maj 19