Det finns pjäser vilkas handling gör att man stegrar sig. Shakespeares ”Slutet gott, allting gott” har ett innehåll som gör att man skakar på huvudet. Konstigt nog gör det inte så mycket. Gränsen mellan omedveten och medveten cynism kan ofta vara flytande här i livet.
Hade rollerna varit omvända, hade det handlat om än man som försökte tvinga en kvinna till kärlek och triumferande lyckats, hade det förmodligen blivit ett lätt byte för modern indignation. Nu är det lyckligtvis tvärtom.
Alltså i korthet. En kvinna älskar en man som inte vill ha henne. Hon är en stor läkares dotter och själv läkekunnig och lyckas tack vare denna talang befria kungen från hans fistlar. Ulf Gran anmärker kyskt i noterna att fistlar på den tiden inte nödvändigtvis satt i ändtarmen. Nå, som tack för detta kan hon få en önskan uppfylld och hennes önskan är att välja vilken man hon vill. Och mannen hon väljer är förstås den som avvisar henne.
Han går alltså inte med på att äkta hene. Hans skäl till avvisandet är att hon har för låg börd. Och även i övrigt är han en riktig slampa ( här är det väl mer korrekt att behålla den feminina formen än att tänka sig att skapa ordet slampe). Vilket man emellertid, som god feminist, vet inte är någon ursäkt för otillbörlig maktutövning. Nå, han vägrar att bli fast i hymens band och drar ut i kriget trots kungens onåd. En allierad stat har vädjat om hjälp i ett krig som det för, men kungen har inte velat gå in i det kriget. Men gjort det möjligt för frivilliga att få tillfredsställa sin stridslust.
Nå, hjältinnan avstår då från sina krav. Hon vill ju inte gärna bli skuld till hans död. Han måste tryggt kunna återvända hem. Nu finns det en reservation i avslaget som har tydlig boccacciokaraktär. Om hon har barn med honom och fått hans ring då skall han gå med på att gifta sig med henne. Varför han alltså formulerar något som är omöjligt förstår man inte, men det är ju en förutsättning för en erotisk anekdot.
Och naturligtvis sker just detta. En flicka, som han får lust att ha ett äventyr med, när han är borta i kriget, lockar honom till ett kärleksmöte. Och så går hjältinnan in vid själva rendezvouset och får både ring och havandeskap. Slutet gott, allting gott.
Det finns alltså en del att invända mot storyn. Men man kan ha roligt åt Boccaccio, som har lånat ut anekdoten till Shakespeare, och bör nog inte ta det allvarligare.
25 aug.17