Jag beslutar att Jean-Luc Godard en chans. Jag äger en fullmatad box med hans skivor. Från början tyckte jag bättre om Godard än det mesta i den nya vågen. Jag gillade hans sofistikerade ironi, hans många litterära och filosofiska citat. Medan Truffaut tycktes mig lite för charmerande och Chabrol poänglös. Det har jag förstås omvärderat sedan dess. Sedan kom Min natt med Maud av Eric Rohmer som var i särklass intressant. Ändå var den inte den stora ögonöppnaren för mig beträffande Rohmers storhet utan Claires knä. Från den dagen såg jag alla Rohmers filmer två gånger. Och Chabrol började jag uppskatta när jag insåg att han var behaviorist. Att man skulle vara uppmärksam på de små detaljerna i människors beteenden. Och Chabrols bästa film kom först 1995, Ceremonin.
Mot Godard blev jag mer misstänksam med åren. Får se vad jag nu tycker om filmerna i min box.
Jag börjar med En kvinna är en kvinna från 1961. Det är en lekfull komedi utan mycket handling. Den Godard som mötte mig när jag började gå på bio var en politisk vänstersatiriker. Det märker man inget av här. Eller mycket lite. Mannen i filmen läser L'humanité. Och polisen kommer plötsligt in och undersöker lägenheten eftersom det skett ett attentat. Men det mesta handlar om en kvinna som grälar med sin man eftersom hon vill ha barn. Det vill inte mannen, åtminstone inte omedelbart. Någon gång kanske, när de varit gifta ett tag. Men det finns ingen anledning att genast gifta sig om man inte råkar ha ett barn på gång. Och om den konflikten berättas utan stort allvar och med många metafilminslag. Någon vill se Till sista andetaget (Godards debutfilm) på TV och frågar någon hur det går med Jules och Jim (en tidig viktig film av Truffaut). Och ibland kommenteras skeendet med skriva textrader typ ”Han är nu mycket olycklig”. Eller hjältinnan vänder på ett ägg i stekpannan genom att kasta upp det i luften, gå och svara i telefon och återvända för att fånga upp det. Och när de är så sura på varandra att de inte vill tala med varandra travar de i väg till bokhyllan med golvlampan i handen för att söka lämpliga boktitlar för att förolämpa varandra med. Det är modernistiska förrevolutionära lekfullheten. Innan intellektuella blev maoister. Man tänker på Richard Lesters filmer med Beatles eller Widerbergs Kärlek 65. Männen bakom Staten och kapitalet, Blå tåget, hade ju också sitt ursprung i en popinspirerad lekfullhet. Det återstår att se om jag kommer att kunna ta Godards Sorbonne - maoism på allvar.
27 aug. 21