Jag har känt mig lite trött på Godards 60-tals produktion. Dessa överdrivna actionfilmer med sina snabba citat och ironier, sina verfremdungseffekter och subversiva viskningar.
Och ibland har det verkat mest av allt lek. Därför hoppades jag på 80-tals produktionen. ”Passion” är hans film från 1982.
Jag har lite dålig kläm på 80-talets tidsanda? Första hälften bodde jag i en stilla västgötastad. Men jag minns att jag satt på café i Alingsås och försökte förstå poststrukturalismen. Det som sedan kom att kallas postmodernism. Den nyliberala vågen kommer först att dominera mot slutet av decenniet.
Vilken Godard möter jag i Passion? En gammal och en ny. Första gången jag ser filmen tycker jag den är helt apolitisk. I stället handlar det om en regissör som renodlar den godardska idén om en film utan handling. Vad han i stället ägnar sig åt är att iscensätta klassiska konstverk. Rembrandts Nattvakten. Goyas 3 maj-avrättning och Den nakna Maja och så vidare. Och den stackars regissören kommer ingenstans därför att ljuset aldrig är det han önskar. Vilket gör att han inte håller tidsramarna, kostnaderna skjuter i höjden, det blir allt svårare att hitta finansiärer till filmen. Det känns långsamt och utstuderat och jag kommer att tänka på Peter Greenaway, som då var det stora namnet i brittisk film. Det enda jag uppfattar som politiskt är att det talas om situationen i Polen och dit är en del av protagonisterna på väg i slutet av filmen.
Men när jag ser den en gång till förstår jag att det är en mycket politisk film. Filmteamet har en fabrik i närheten och man rekryterar statister från fabriken. Någon får sparken från fabriken och försöker organisera protestaktioner. ”Varför visar man aldrig folk som arbetar i film och på TV”, frågar hon som fått sparken. Det är nog en mycket fransk replik. Jag minns att jag läste att när författarinnan Annie Ernaux slog igenom var det sensation att hon skildrade människor som åkte tunnelbana. Det akademiska Frankrike med alla sina sofistikerade marxistiska idéer upptäckte sent arbetarklassen i sin närhet. Den nya vänstern i Sverige, som använde begrepp som alienering, hegemonisering och reifiering var möjligen också en smula överakademisk. Men det gick snart över. Drömmen om folkets kultur och respekten för arbetarklassen, blev snart en dominerande linje.
Och arbetarkvinnorna som rekryteras till filmen hamnar bara i en annan fabrik, filmproduktionen, där utnyttjandet är hart när lika tydligt. Där det naturligtvis också finns en erotisk dimension. Kanske kan man se det som en självuppgörelse.
Cineasmen var från början tydlig hos Godard. Film är bilder. En kameravinkel är ett ställningstagande. Däremot behövde det ju inte vara vackert. Det fanns en populärkulturell orientering hos Godard. Nu handlar det mer om klassisk skönhet i Greenaways anda. Redan Rembrandt förstod ju ljusets betydelse. Men upptäckten av arbetarklassen och en insikt om skevheten i den egna positionen är kanske en viktigare nyorientering. Men viss bävan ser man fram emot att möta Godard under ett senare 80-tal.
11 okt. 21