Eddie Constantine var så vitt jag minns en skådespelare som gjorde en mängd B-filmer där han spelade agenten Lenny Caution. Plötsligt fick Jean-Luc Godard för sig att han skulle göra en sådan film. Det slår mig nu när jag ser Godards tidiga filmer hur nära den nya vågen har till popkulturen. Man beundrade Hitchcock, i Tokstollen läser huvudpersonen tecknade serier och det dricks flitigt Coca Cola. Och det ser man ju tydligast innan vänstervågen riktigt tagit fart. Senare kom ju Godard att mynta uttrycket ”Karl Marx och Coca Cola- generationen”. Godard såg det dubbla arvet och förnekade det väl aldrig. ”Coca Cola - där går gränsen” säger man tvärtom i Lukas Moodyssons film om 70-tals vänstern, Tillsammans. Och man tycker sig minnas att det lät så. Kanske var det ett ideologiskt allvar som var förbehållet de arktiska och protestantiska länderna.
Men denna förälskelse i klassisk action pekar ju också fram mot regissörerna i det sena 80-talets franska våg, Jean - Jacques Beineix, Luc Besson och Léos Carax.
Men den här actionrullen blev inte särskilt bra. Agenten Lemmy Caution kommer till framtidsstaden Alphaville, som också är filmens namn. Han uppger sig heta Ivar Johnson och vara journalist. På tidningen Figaro - Pravda. Det sovjetiska kommunistpartiets tidning kombinerat med den franska högertidningen. Men naturligtvis är han ute i helt andra syften. Han vill ha tag på en professor som en gång landsförvisats från de yttre länderna och nu har en betydande maktställning i denna framtidsstad. Det finns alltså en spänning mellan denna auktoritära framtidsstad och den gamla värld som agenten kommer ifrån. De yttre länderna kallar man i framtidsstaden denna gamla värld.
Den förskräckliga framtidsstaden är dock inte tecknad med någon omsorg eller logik. Datorerna har tagit över och det är ju ändå en framtidsvision som är anmärkningsvärd för att vara skapad 1965. Man blir inte riktigt klar över vad som är människa och vad som är robot. Mutanter kallar man människorna i framtidsstaden. Det blir oklart om teknokraterna styr datorerna mot ett fulländat logiskt och känslobefriat samhälle eller om det är datorerna som styr teknokraterna. Man blir i denna samhälle avrättad om man uppträder ologiskt. Till exempel om man gråter när ens fru har dött. Avrättningarna är offentliga och kombineras med en simuppvisning. Delinkventerna störtar i vattnet, efter att ha blivit skjutna, bland gracilt simmande kvinnor.
När agenten kommer till sitt hotell följs han av en hotellanställd kvinna som uppger sig vara en förförerska av tredje graden. Och som uttalar förföriska repliker, uppenbarligen fullkomligt mekaniskt. Agenten får också en av myndigheterna anställd övervakerska, som visar sig vara dotter till den professor han söker. Och han blir förälskad i henne. I slutscenen flyr han tillsammans med henne tillbaka till de yttre länderna. Och hon lär sig säga ”Jag älskar er”. Tydligen har känslor, som tidigare varit obegripliga för henne, plötsligt väckts.
Skulle du, kära läsare, till äventyrs få intryck av att detta är en bedrövlig soppa, så har du helt rätt. Naturligtvis är det också skottlossning och slagsmål, som genren fordrar.
Det som kan vara tänkvärt med filmen är sorgen över att allt som har med skönhet och känslor att göra har blivit obegripligt. Att betvingande poesi kan falla platt till marken. Det behöver man inte resa till någon framtidsstad för att uppleva.
30 sept. 21