Så läser jag – äntligen – I höstens spröda ljus. Mats Gellerfelts roman från 1983. Det är en märkvärdigt bra bok. I början av läsningen förargar jag mig över att den möttes av sådan omild kritik, kanske mördade man ett stort författarskap i varande. Men sedan tänker jag att om man lyckas skriva en så vacker bok om olycklig kärlek så är det kanske stilenligt att man bara skriver en bok i livet. Efterklangen blir desto starkare.
Den sorterar alltså in sig i raden av klassiska kärleksskildringar från Hjalmar Söderberg till Lena Andersson. För det här är ingen Århundradets kärlekssaga eller kärlekskrig, ett långt livs knivkastning. Det handlar om en intensiv förälskelse som havererar. Skriven i en elegant fransk stil men med något naivt, skyddslöst, uppriktigt. Som faktiskt är bortom alla poser och masker. Det är en romantisk ung man som för pennan.
Tyvärr är denna unge intellektuell förläst på tidens idéer. Det är begynnande åttiotal med postmodernism och subjektets död och verklighetsdistans. Det leder till långa kvasiintellektuella utredningar. Det blir plågsammast när författaren själv talar om sitt verk, när boken realistiskt beskriver författarens och hans vänners diskussioner, kan man åtminstone tycka synd om den stackars flickan som tvingas åhöra detta. Men den här författarhållningen bryter sig också drastiskt mot författaren - hjältens krav på total och äkta kärlek.
Han är på en gång intellektuellt mindre naiv än gånga tider och samtidigt känslomässigt gammaldags distanslös. Konflikten kunde inte vara mer skärande.
Så det ligger en omöjlighet inbyggd i denna kärlek. Det är kravet på den totala gemenskapen, den kompromisslösa kärleken. Två skall bli ett. Inte fråga om två självständiga individer som möts och har en gemenskap med bevarad självständighet. Detta är för huvudpersonen för litet. Inte verklig kärlek.
Och då tillstöter problemen med maktanalys. På vems villkor skall denna totala gemenskap formas? Huvudpersonen, Erik Klockare, reflekterar inte över detta. Han är en omedveten imperialist. Den älskade, Kerstin, är inte alls någon självständig intellektuell, hon är den ljuva typen. Hon är naturligtvis imponerad av denna berömde och omtalade intellektuell, en i allo tjusig typ. Hon har tidigare mest umgåtts med reklamfolk och hemma har hon dominerats av sin mamma. Hon har tidigare sammanbott med en man som mest har haft henne i brist på bättre. Därav attraktionen i Eriks gödande uppvaktning och enorma hänförelse över henne. Och vackrare kärleksbrev kan förmodligen ingen skriva.
Så man drar en suck av lättnad över att Kerstin förstår sitt eget bästa, vill bo för sig själv och hitta sitt eget jag. Men för den ömtålige älskaren blir detta ett tecken på bristande kärlek och hängivenhet. Ett avståndstagande från honom.
Det finns annat som talar mot honom. Han är patologiskt svartsjuk. Också på sådant som tillhör det förflutna. En stark svartsjuka kan ju lätt bekräfta sig själv, det dödar kärlek och kan förmå den tåligaste att se åt annat håll. Och han dricker så mycket att man blir riktigt orolig. Och han gör det också när han är lycklig och harmonisk. Så varför super Jeppe? Ångest och hämningar som inte ens en stor förälskelse kan bota?
Det där sliter också på kärleken. Men huvudproblemet är väl att Erik inte dras till självständiga och skarpsinniga kvinnor utan till sådana som är älskliga och kärleksfulla. Och är man själv en framstående intellektuell så uppstår det lätt en brist i maktbalansen. Då måste man lämna mycket frihet och rymd att andas. Och detta förhindrar ett så kvävande och totalitärt kärleksideal. Den totala gemenskapen.
Att kärleken är självupplevd behöver man inte tveka om. Erik Klockare är Mats Gellerfelt. För säkerhets skull förkommer också en person med namnet Mats Gellerfelt, som har samma erfarenheter som Erik Klockare. Och han finns i ytterligare några versioner, Mattias Gallén och som kritiker M.G. Och Arvid och Stan är väl Johan Günther och Stellan Skarsgård. Som också förekommer med sina verkliga namn och samma antecedentia som romanpersonerna. Det enda som inte stämmer är att Erik redan givit ut flera romaner och skriver i Dagens Nyheter, inte i Svenska Dagbladet.
Men det är alltså en stor roman. I ett mycket hett ämne. Strikta feminister kanske retar sig på det manliga perspektivet. Men det kan, som jag visat, blottläggas genom analys. Och det är vackert och smärtsamt som i den verkligt stora litteraturen.
31 okt.16