Det är, tror jag, dags att tänka efter. Man recenserar allmänt Johan Lundbergs bok om postmodernismen. Där Lundberg ger postmodernismen skulden för diverse förfall i samtiden. Han söker, som många under tidernas lopp, roten till det onda. Och man önskar bara att han hade hittat något mindre diffust än detta begrepp, som man började svänga sig med på 80-talet, men som få kunde precisera. Eftersom begreppet är så vagt kan han med visst skäl påstå att den präglade båda sidor i den bekanta konflikten inom Svenska akademien.
Men idén om ett kulturellt förfall är ju intressant. Per I Gedin har i Dagens Nyheter en intressant analys (9 sept.). Det är inte så att finkulturen har släppt in popkulturen i sina salonger, menar han. Det är snarare så, om jag förstår Gedin rätt, att popkulturen har ersatt finkulturen. Samtidigt som den lånat vad den behöver från finkulturen. Gedin talar inte om något förfall, han bara beskriver. Det är romance och Camilla Läckberg över hela fältet. Ett statsminister kan lugnt tala om att Camilla Läckberg är hans semesterläsning.
Å andra sidan kan man ju påpeka att under elitärare epoker så talade man föraktfullt om pigläsning och rasade mot Nick Carter-litteraturen. Det populära var även då mera läst och brukat än det fina. Skillnaden är att det fina ansågs fint, finkulturen hade mera status. Att finkulturen förlorat sin status betyder ju inte att den blivit mindre populär. Eller att dess inflytande på djupet har minskat.
Och här finns intressanta frågeställningar. Varför är en kvalitetsroman bättre än en ordinär romance-roman? Det kunde svensklärare i gamla tider förklara. Det här och det här och det här gav kvalitetslitteraturen, vilket massmarknadslitteraturen inte gav. Den begåvade eleven, vi kunde säga den begåvade nutidsmänniskan, kunde säga: ”Jag håller med magistern. Jag ser att det är så. Men det struntar jag i.”
Det är så krasst att tänka på nytta. Men det blir inte så krasst, om man bara har ett lite mindre krasst nyttobegrepp. Om nytta inte bara handlar om att tjäna pengar, få makt och framgång. Utan om att göra oss bättre rustade för livet, för att möta det oundvikliga lidandet, se möjligheterna till medmänsklighet. Jag tror alltså inte att den goda litteraturen gör oss till moraliskt bättre människor. Men jag tror att det gör oss insiktsfullare. Att vi bättre förstår oss själva och våra medmänniskor. Det går utmärkt att leva på ytan och de flesta av oss lever vår mesta tid där. Men vi kan inte undgå att vi i livets prövningar måste möta dem med den insikt vi kan mobilisera.
Jag är övertygad om att de intelligenta försvararna av populärkulturen inte vill förneka behovet av kvalitet. Jag tror det är det Dylans nobelpris framför allt vill ge ett erkännande av. Man har haft en lite slapp indelning, som mer handlat om art, än om kvalitet. Men det som har kvalitet borde tillhöra finkulturen, det som saknar tillräcklig kvalitet borde inte göra det.
Gedins framställning anknyter till denna slappa dikotomi mellan fin och folklig, men uppehåller sig inte vid kvalitet. Men det är lätt att visa att Dylan har kvaliteter som Läckberg saknar. Det samma kan sägas om den stackars Ulf Lundell som jag nyligen har skrivit om. Det är inte rättvis att jämföra honom med Läckberg.
Vi kan gärna skrota begreppet finkultur. Men vi kan inte skrota begreppet kvalitet. Aldrig på tidens dar.
10 sept. 20