Så kommer jag hem från Tyskland och finner att samma gamla debatter pågår. Göran Lambertz har tydligen satt sin sista potatis. Att Thomas Quick pekade ut den plats där spårhunden reagerade, tycks falla på att spårhunden var först. Och att Quick fick reda på detta. Sedan är det ju lätt att hitta på förklaringar till att man ingenting hittar. Lambertz envishet är dock intressant. Kanske säger det något om människan.
Jan Guillou (AB 17 maj) är upprörd på Kerstin Ekman. Han har aldrig påstått att man i Sverige under andra världskriget var okunnig om koncentrationslägren, bara om förintelselägren. Det är naturligtvis en avgörande skillnad och han har helt rätt i att det är vad han påstått som bör diskuteras. Tyvärr är det ju vanligt att man använder de båda beteckningarna synonymt. Att man säger koncentrationsläger och menar förintelseläger. Det är ett minst sagt slappt språkbruk och det bör inte drabba Guillou. Även om avsikten inte var så ond som den verkar.
Jag håller med honom om att saken inte är så klar som den kan tyckas. Hur mycket information man än kan påvisa ur svenska medier, är det en central fråga hur spridd informationen var och hur framlyft. Dessutom är vi ett litet konsensusland, därför är det rätt väsentligt vad man skrev på ledarplats. Om där stod: Det här är något oerhört, det här bör ni reagera på, detta är fasansfulla och sensationella uppgifter. Dessutom var det ju krig och då gör människor faktiskt klokt i att vara skeptiska mot alla uppgifter, det pågår ju ett propagandakrig. Kanske gör också egen oro och egna försakelser att man blir mindre benägen att lyssna. Och det finns en inneboende osannolikhet i förintelselägren – denna galenskap var bottenlöst, monstruös, ofattbar - som gör att man i det lägsta tvivlar, suspenderar sitt omdöme tills krigsdimman lättat.
Och som jag tidigare påpekat: frågan är inte så avgörande. Alla visste tillräckligt om nazismen ändå. När man öppnade förintelselägren var det bara en bekräftelse på galenskapen och dess logiska kulmen. När jag en gång diskuterade det med en journalist som hade varit verksam på Stockholms Tidningen var mitt argument just detta. Kristallnatten var ju känd, varför reagerade man inte då? Det är ju ändå över alla rimliga gränser.
Jag minns när Sovjetväldet föll och mycket blottades. Jag minns att jag sa: varför är alla så förvånade? Detta har vi ju hela tiden vetat. Och fick svaret: Jamen, så till den grad.
Sören Sommelius hade en högintressant artikel i Helsingborgs Dagblad (5 maj) som tyvärr inte publicerades i Sydsvenskan. Helsingborgs Dagblad var en av de tyskvänliga tidningarna under kriget och Sommelius tassar försiktigt ner i arkivet för att se hur hans pappa förhöll sig. Ett intressant uttalade citerar han från tiden för fredsslutet. ”Att Hitler var identisk med Uppenbarelsebokens bekanta vilddjur är det kanske ändå något för tidigt att fastslå”. Skriver alltså Helsingborgs Dagblad vid fredsslutet efter att ha konstaterat att Hitler var skyldig till krig och förtryck. Alltså: Nåja, vi hade fel men så till den grad fel skall vi väl ändå inte tro att vi hade.
Man får koma ihåg att svensk opinion befinner sig i rörelse under andra världskriget. Och den svänger inte bara på grund av krigslyckans växlingar. Vad judarnas öde inte lyckades åstadkomma i svensk opinion åstadkommer ockupationen av Danmark och Norge. Man skall inte ge sig på Skandinavien, inte ens Skandinaviens judar. Alltför nazisympatiserande chefredaktörer på såväl Aftonbladet som Helsingborgs Dagblad avpolletteras vid den här tiden. Det är ju intressant vad som skrev före 1940. Det vore intressant om Sören Sommelius oftare tassade ner i källaren.
20 maj 15