När Per Gahrton i Sydsvenskan (20 jan.) går till attack mot religionen är det ganska uppfriskande med en så temperamentsfull uppgörelse. Och en rolig illustration till att människan styrs av det hon känner till och är förtrogen med.
Gahrton recenserar ett temanummer om religion av Ordfronts Litterära Magasin. Där möter han hela tiden påståendet att människor skyller religionen för världens ondska, anklagar religionen för krig och terrorism. Vem gör det?, undrar Gahrton. Det vet ju varje samhällsvetare att religionen bara är ideologisk överbyggnad till sociala och politiska faktorer. Jo visst, men det är en rätt vanlig fördom hos gemene man. Det är ju själva grunden till den islamofobi som florerar.
När Gahrton kommer in på religionen gäller det omvända förhållandet. De kristna tror på under och jungfrufödsel, vill han antyda. Så är det förstås inte. Fundamentalister och hemmatänkare gör det, men knappast teologer. Det finns utmärkta teologiska skäl mot att tro på jungfrufödseln bl.a. att jungfrufödseln reducerar Jesus till en halvgud. Hälften gud och hälften människa alltså. Då är han ju varken sann Gud eller sann människa. Naturligtvis har Jesus kroppsligen blivit till på vanligt mänskligt sätt. Det är ingen svårighet för Gud att inkarnera sig i människa utan att gå omvägen över biologin. Det är väl rimligt att tro att det skedde i själva konceptionsögonblicket. Det förefaller mig rimligare än att tro att Jesus blev adopterad som vuxen. Som Jonas Gardell menar.
Nå, men om man tar bort undren reduceras kristendomen till en morallära, menar Gahrton. Det kan jag absolut inte tro. Kristendomens poäng är existentiell inte moralisk. Hoppet om att det goda kommer att segra, trösten i att Gud har delat vårt mänskliga lidande. Gör detta att kristendomen kan användas till vad som helst? Snarare att den inte kan användas alls, annat än som tröst och inspiration. Den kristna moralen däremot, som i bästa fall sammanfaller med den sekulärt humanitära, kan användas för att kämpa för det goda.
Det dummaste en kristen kan vara är vidskeplig. Att göra antaganden som strider mot vad vi empiriskt vet och vad förnuftet säger. Är inte Guds existens ett sådant påstående. Nej, att det skulle finnas en god, personlig kraft som upprätthåller världen är inte så lätt att motbevisa. Men det ger en annan tolkning av helheten och en annan livskänsla.
Nå, men teodicéproblemet? Hur kan gud vara allgod och allsmäktig när världen är så ond. Det är en knäckfråga för alla kristna. Själv tror jag att allsmäktigheten måste villkoras, ännu inte allsmäktig, men predestinerad att segra på slutet. Marx hade samma problem. Om det klasslösa samhället med nödvändighet kommer så spelar det ju ingen roll om vi gör revolution eller inte. Att människornas agerande måste ingå och vara viktigt för den slutliga segern är den enda rimliga tolkningen. Jag tror f.ö. att frågan om viljans frihet är ett hjärnspöke och det förvånar mig att filosoferna av facket inte har insett det.
Men hur är det med Jesus som Guds son och med Jesu uppståndelse? Son är bara en beteckning för Gud i hans egenskap av människa. Men var Jesus Gud? Det vet man naturligtvis inte. Man kan naturligtvis tänka sig att Gud aldrig har blivit människa eller att Gud inte finns. Men det är nu ett kristet antagande och det är svårt att motbevisa. Och uppståndelsen? Ja, den är unik och kan därför inte sättas under några vetenskapliga lagar. Den som tror på denna unika händelse kan naturligtvis i övrigt tro precis som vi andra. Och det finns kristna idag som inte vill se uppståndelsen som något bokstavligen sant.
Det är svårt att inte i någon mån vara mystiker i vår tid. När Gagarin for ut i världsrymden såg han ingen Gud. Det var en patetisk återklang att gammalt 1800-tals förnuft. Numera är den vetenskapliga bilden svårt komplicerad och de är svårt att säga om de vetenskapliga begreppen verkligen existerar. Det är mer förklaringsmodeller, begreppsdikt har det kallats. Om man väljer en sekulär eller en religiös mystik är upp till individen.
22 jan.16