Ann Heberleins klagan över sin förlorade skönhet har tydligen väckt reaktioner. Marie Pettersson i Sydsvenskan (24 nov.) harmas över att man på nätet förlöjligar Ann Heberlein. Att sörja sin förlorade skönhet är nämligen ytligt och ytlig bör ingen intellektuell människa vara. ”Kvinnor med makt skuldbelägger andra kvinnor med makt”, skriver Marie Pettersson. ”Men skönhetens status är enorm, och det vore väl konstigt om reflektioner kring den inte fick plats på kultursidorna”, menar Marie Pettersson.
Ämnet är alltså i sin ordning. Vilket jag bara kan instämma i. Och i övrigt handlar artikeln om att det är svårt att leva upp till sin retuscherade bild. I datorernas och masskommunikationens värld. Och vem tänker på den stackars förfulade mannen som inte ens har läppstift för att bättra på ett ålderns förfall? Frågar sig Marie Pettersson.
När männen själva skall kommentera detta söker man nya infallsvinklar på problemet. Erik Helmerson på DN:s ledarsida (24 nov.) finner en fördel i det manliga åldrandet. Som ung man åker man lätt på stryk från andra unga män, men som gubbe blir man osynlig. Kanske är det så, kvinnors utsatthet beror inte bara på att de är svaga. Utan att de är svaga och lockande. Själv inser jag att jag alltid har varit i gubbpositionen. Eftersom som jag alltid har varit en extremt liten man, kortväxt och späd. Jag vann min barndoms enda skolslagsmål eftersom min motståndare för skams skull nöjde sig med att försöka försvara sig. Det hade väckt allmän indignation om han skrotat ner mig med en miss.
Mer högstämd är som vanligt John Sjögren på Svenska Dagbladets kultursida (24 nov.). Han finner att det moderna skönhetsidealet är för ytligt. Bättre då med antikens och Thomas av Aquinos ideal. I antiken talade man om det goda, det sanna, det sköna. Dessa begrepp måste anses förenade. Ingen skönhet utan godhet och sanning. Jag tycker mig ha läst i mycket gamla romaner att hjälten säger: ”Ni som är så vacker måste också vara god”. Månne en sådan utsaga kan representera det sanna? Många i nutiden beundrade skönhetsdrottningar och influencers gör däremot intryck av att vara cyniska och krassa. Men de är då kanske definitoriskt fula. Inte berättar de väl hela sanningen. Det var väl det problemet Marie Pettersson pekade på.
Thomas av Aquino hade vissa idéer om enhet och harmoni. Det är väl inte otroligt att det ligger i botten även på nutidens skönhetsideal. Intressantare är väl hans tredje kategori: utstrålning.
Ty utan tvekan gör det inre ljuset en människa vacker. Perfektion gör inte sällan ett utseende livlöst och stereotypt. Vårt yttre är i så hög grad vår framtoning, inte bara vår kropp och våra anletsdrag.
Men med godtycklig metafysik löser man inte så mycket. I synnerhet om man definierar bort alla motinstanser. Kanske är skönhet något i sig ytligt. Om man envisas med att tro att skönhet alltid åtföljs sanning och godhet kan man bli rysligt besviken.
Och idag (25 nov.) skriver Åsa Moberg i Sydsvenskan om samma utseendenoja. Hon avslutar med att hon skulle vilja ha komplimangen: ”Vilka snygga påsar du har fått kring ögonen och hakan”. Själv avskyr jag den snåla, kritiska blicken. På unga som på gamla kvinnor. Och min entusiasm är obruten. Men jag tycker det är bättre att glädjas åt det oföränderliga än åt förändringar. Påsar, ja, men det är påsar på Åsa Moberg. Och hon är sig ju lik.
25 nov. 21