Jag kommer ihåg att jag en gång läste en understreckare i Svenska Dagbladet som förundrade mig mycket. Den var skriven av Hans Furuhagen och påstod något besynnerligt. Att arkeologin visade att Bibeln var missvisande när det gällde rent historiska detaljer. Det stred ju mot allt vad jag tyckte mig veta. Sanningen i de religiösa påståendena blir ju alltid en fråga om tro. Men när det gällde judafolkets historia trodde jag att arkeologin i förvånansvärd hög utsträckning bekräftat Bibelns utsagor. Jag råkade träffa en docent i Gamla Testamentets exegetik på ett matställe och hon ställde sig lika frågande.
Nu har jag läst den nyligen framlidne Hans Furuhagens bok från 2010 ”Bibeln och arkeologerna” och förstår hur det hänger samman.
Jo, arkeologin har bekräftat att Bibeln är historiskt sann men forskningen har inte varit förutsättningslös. Naturligt nog de som varit villiga att bekosta utgrävningar och de som varit villiga att gräva, varit just de som vill bevisa att Bibeln är sann. Israel och Juda rike var inte några historiskt betydelsefulla platser, anledningen till att man intresserar sig för denna region är alltså en annan. Och Hatte Furuhagen försöker alltså punktera den tidigare forskningen.
Och då blir det inte mycket kvar av den historiska sanningen. Att skapelseberättelsen och syndafloden tillhör myternas värld är det väl ingen som förnekar. Men Furuhagen får hela GT att framstå som en sorts Aeneiden, Vergilius dikt om Roms grundläggning. En diktad nationell myt. Furuhagen tror inte att David och Salomo existerat. Det har aldrig funnits någon storhetstid och något stort tempel byggdes aldrig på Salomos tid. Argumentet är väl att man skulle funnit något spår i utombibliska källor om så varit fallet. Nå, man kan ju tänka sig att det finns en kärna av sanning även om uppblåstheten har saknat proportioner. Historievetenskapen har sina begränsningar. Den kan aldrig finna sanningen, bara den sanning, som kan beläggas. Och vad Furuhagen visar är att det finns just inga belägg för den bibliska historien och att de belägg man tror sig ha funnit inte håller. Det strider mot det som man med rimliga historiska argument kan anta vara sant.
Ett uppenbarligen vanligt sätt att resonera är att fråga sig vad en viss historieskrivning tjänar för syften, vem tjänar på denna bild. Men även om man inser att något skulle vara en gagnerik myt så bevisar det ju inte att denna berättelse är en myt. Det gör väl på sin höjd att man kan vara en smula misstrogen mot dess sanningshalt.
Men visst gör Hatte Furuhagens skeptiska och distanserade attityd ett trovärdigt intryck. Det blir väl så nära den objektiva sanningen man kan komma.
Om nya testamentet har han inte så mycket att säga. Det intressanta är väl att han zoomar ut. Tecknar den världspolitiska situationen. Att Herodes hade sin makt med romarnas stöd medan folket i Jerusalem mera stödde den andra världsmakten, nämligen Persien. Herodes hade vunnit sin makt i rivalitet med andra kämpar om kungamakten, som i stället fick stöd av Persien. Herodes hade visat sig ovanligt hänsynslös och mördat flera av sina rivaler på sin väg till makten. Men barnamorden i Betlehem menar Furuhagen är en myt. Men kunde accepteras som sanning mot bakgrunden av kungens dokumenterade hänsynslöshet.
Man har funderat kring varför man dör att korsfästelse. Kvävning på grund av den extrem obekväma ställningen? Andra experiment tycks visa att det inte stämmer. Och då har man också försökt undersöka hur man fäste de korsfästa. Jesus själv dog av sina sår och sin misshandel, menar Furuhagen. Men korsfästelse var ju en vanlig avrättningsmetod, så den måste ju ha varit effektiv.
24 juni 21
 
Ingen blogg i morgon på midsommarafton. Sedan två dagars extrafritt, måndag och tisdag. Nästa blogg onsdagen 30 juni.