Fredrik Johansson i Svenska Dagbladet levererar det hittills hederligaste och mest ambitiösa försöket att försvara moderaternas samarbete med sverigedemokraterna (13 feb.). Demokratin är institutionellt stark, menar han. Det är ingen fara för att systemet bryter samman, bara för att man stöder sig på sverigedemokraterna. I Danmark och Norge har man ju samarbetat med högerpopulisterna och Danmark och Norge är fortfarande demokratiska stater.
Det verkar ju ligga en del i det. Någon större risk för statskupp, yttrandefrihetens upphävande och det parlamentariska systemets hädangång verkar inte föreligga.
Humanitet är något mycket fint. Men sannolikt kan man bli hur inhuman som helst och likväl förbli demokrat. En majoritet kan säkert enas om vilka gräsligheter som helst. Men man måste respektera individens frihet, man måste värna minoriteternas rätt, för att vara demokrat. Då är det inte bra om man ifrågasätter människors rätt att bära slöja eller om prideflaggan halas. Det senare är väl mest en markering av majoritetens förakt för minoriteten, inte något värre. Men detta förakt grundar sig inte på åsikter utan på förakt för vissa människors natur. Så vad händer om man börjar samarbeta med människor som inte har demokratiska värderingar? Det har vi sett i Danmark och Norge. Det är inte demokraterna som påverkat antidemokraterna utan tvärtom. De demokratiska institutionerna består nog. Men hur går det med det som Johansson kallar demokratins kultur? Är det någon som tror att det inte är sverigedemokraternas långsiktiga mål att undergräva denna kultur? Ungern och Polen är ju deras idolländer och möjligen Putins Ryssland. Det går ju inte att blunda, hur många vittnesbörd behöver vi? Det kommer inte att ske i morgon, politik är det möjligas konst. Det kommer att ske gradvis. Vad vi sett är ju en allt svagare liberal ryggrad. Nyss var också moderaterna klara över att med detta parti ville man inte samarbeta. Men makten lockar och anden är svag.
15 feb. 21