Fredrik Johanssons försvar
Fredrik Johansson i Svenska Dagbladet levererar det hittills hederligaste och mest ambitiösa försöket att försvara moderaternas samarbete med sverigedemokraterna (13 feb.). Demokratin är institutionellt stark, menar han. Det är ingen fara för att systemet bryter samman, bara för att man stöder sig på sverigedemokraterna. I Danmark och Norge har man ju samarbetat med högerpopulisterna och Danmark och Norge är fortfarande demokratiska stater.
Det verkar ju ligga en del i det. Någon större risk för statskupp, yttrandefrihetens upphävande och det parlamentariska systemets hädangång verkar inte föreligga.
Humanitet är något mycket fint. Men sannolikt kan man bli hur inhuman som helst och likväl förbli demokrat. En majoritet kan säkert enas om vilka gräsligheter som helst. Men man måste respektera individens frihet, man måste värna minoriteternas rätt, för att vara demokrat. Då är det inte bra om man ifrågasätter människors rätt att bära slöja eller om prideflaggan halas. Det senare är väl mest en markering av majoritetens förakt för minoriteten, inte något värre. Men detta förakt grundar sig inte på åsikter utan på förakt för vissa människors natur. Så vad händer om man börjar samarbeta med människor som inte har demokratiska värderingar? Det har vi sett i Danmark och Norge. Det är inte demokraterna som påverkat antidemokraterna utan tvärtom. De demokratiska institutionerna består nog. Men hur går det med det som Johansson kallar demokratins kultur? Är det någon som tror att det inte är sverigedemokraternas långsiktiga mål att undergräva denna kultur? Ungern och Polen är ju deras idolländer och möjligen Putins Ryssland. Det går ju inte att blunda, hur många vittnesbörd behöver vi? Det kommer inte att ske i morgon, politik är det möjligas konst. Det kommer att ske gradvis. Vad vi sett är ju en allt svagare liberal ryggrad. Nyss var också moderaterna klara över att med detta parti ville man inte samarbeta. Men makten lockar och anden är svag.
15 feb. 21
7 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Att misstro Helmerson
Nästa inlägg: John Williams Stoner
Fredrik Johanssons resonemang och implicita slutsatser är enligt min mening motstridiga. Intressantast är vad han utelämnar. Det viktigaste tar du själv upp i senare delen av ditt inlägg. Socialdemokratin är förvisso inte någon garant för “den svenska demokratin”, som Fredrik Johansson uttrycker det. Garanten för en stabil demokrati är i stället enligt honom den demokratiska kulturen — ett ganska suddigt begrepp. Johansson definierar det löst som det sätt på vilket "politikens aktörer förhåller sig till varandra och inte minst hur man tolkar och beskriver motståndarens intentioner”. Men av det faktum att Socialdemokratin inte är någon garant för demokratins bevarande måste man sluta att inget annat parti heller kan vara det; det är inget speciellt med Socialdemokratin i det avseendet, så påståendet måste gälla generellt: inget parti är en garant för demokrati och demokratiska processer. Omvändningen gäller dock inte, med andra ord finns det ingen garanti för att ett parti inte skulle kunna ha som mål de demokratiska processernas långsamma erodering eller till och med deras snabba upphävande. Sverigedemokraterna skulle kunna vara ett sådant parti (om man utesluter alternativet statskupp).
Den slutsats Johansson drar i denna passage är ur detta perspektiv motstridigt mot hans föregående resonemang: det rättfärdigar inte den implicita slutsatsen att andra partier kan vara garanter för “den svenska demokratin”, också i en situation där de regerar med stöd av Sverigedemokraterna: »Det är lojaliteten mot det demokratiska systemet som behöver vara ledande i allt regeringsarbete, också det som bygger på stöd från ett parti som Sverigedemokraterna. De partier som angrips hårt för att umgås med den idén har under mer än en mansålder varit lojala mot vårt styrelseskick.« Johansson försvarar alltså Moderaternas planer på att nå regeringsmakten med Sverigedemokraternas hjälp med att hänvisa till partiets långvariga lojalitet mot “vårt styrelseskick” — en ganska bisarrt försvar. Han har ett argument till för att få sitt resonemang att gå ihop. Han skriver: »Erfarenheterna från våra nordiska grannländer är också att denna typ av samarbeten inte underminerat demokratin i Finland, Danmark eller Norge.« Men den jämförelsen bör man nog undvika. Inget av dessa populistiska partier — Sannfinländarna, Dansk folkeparti och Fremskrittspartiet — har den bakgrund Sverigedemokraterna har.
Dag Wiberg
Tack för din utmärkta kommentar. Den bästa jag hittills sett dig leverera. Den säger mycket bra saker som jag inte har sagt. Det tillför åtskilligt.
Lars Westerberg
Frågan är förstås hur man definierar "individens friheter" i praktiken, hur de avgränsas och vem som ska få definiera var en viss persons okränkbara frihet tar slut. De som stormade Capitolium den 6 januari ansåg sig utöva sin individuella frihet att "stå upp för sanningen" och försvara sitt land, och de uppfattade dem som inte delade deras bild av sanningen (större delen av kongressen samt Mike Pence) som månglare i templet eller likvärdiga med den franska adeln före 1789. En del liberaler anser att normalt fackligt arbete, kollektivavtal eller lagstadgade regler mot faror på jobbet är näst intill stalinism som kränker individernas frihet. En del vill definiera friheten så att all skatteuppbörd som inte är helt frivillig från den enskilde individen är lika med stöld, och underkänner i stort sett den representativa demokratin.
Om en viss sådan tolkning, en eller annan, av vissa friheter uppfattas som helig och evigt okränkbar gör den naturligtvis stora områden av politiken omöjlig. Politik och lagstiftning kräver avvägningar mellan olika intressen och värden, men somliga vill helt enkelt inte acceptera detta.
mvh Magnus
Det är intressant att du bara har sofismer att komma med. Du förefaller inte ha tänkt igenom något från grunden. Men det är väl en tidsåkomma förmodar jag. Det är viktigare att hävda sin mening än att ha en genomtänkt livshållning.
Individen bestämmer naturligtvis över saker som bara rör hen själv. Gemensamma angelägenheter bestäms av majoriteten. Fallet Capitolium är alltså helt irrelevant.
tuus Lars Westerberg
Tack för klargörande kommentar. Jag har svårt att se hur man kan leva utan grundvärderingar. Och att politik skulle kunna bedrivas utan grundvärderingar. Men struntar man i detta existentiella förhållande men i stället fascineras av det politiska spelet och partipolitiska taktiker, så må man väl göra det. Det tycks om vi båda ser den skillnaden mellan oss. Fast vi uttrycker den lite olika.
tuus Lars Westerberg