Den där sommaren 1965. När jag hade tagit studenten och skulle börja i Lund. Jag hade upptäckt att Frank Heller var lundensare. Jag minns att jag kommer hem en tidig morgon från någon studentfest och sätter mig och läser i Frank Hellers ”Älska din nästa såsom dig själv”. Troligen hade jag läst ”Kriget som aldrig tog slut” tidigare, eftersom jag hade smak för historiska romaner. När jag började läsa hans detektivromaner tyckte jag att det var som att läsa Ture Sventon. Roande men inga intriger man kunde ta på allvar. Det liknade inte alls moderna detektivromaner.
Jag kommer inte ihåg när Jan Molanders serie om Frank Heller gick första gången i TV. Var det 65 eller 66? Det var väl fyra eller fem program och jag minns att Jan Morlander i sin introduktion bad lite grann om ursäkt för Frank Heller. Kunde man ägna ett så stort intresse åt en underhållningsförfattare? Man förstår vilka skyhöga ambitioner Public Service hade på den tiden. Det var en lysande serie som mäktigt stimulerade intresset för Frank Heller. Och Gunnar Björnstrands avmätta, torra röst verkade helt kongenial med Frank Hellers stil. Frank Hellers egen röst, som jag senare hört, snabb och lite snubblande, är inte alls så kongenial.
Jag minns att det var min mamma som först försökte introducera mig för Frank Heller. Hon tyckte att jag hade dålig smak när det gällde deckare, det var väl några deckarmagasin som jag kommit i kontakt med som sjuåring, och hon ville väl ge en civiliserad motvikt. Men det är tveksamt om Frank Heller överhuvud skriver deckare. Conan Doyle står sig väl i deckartraditionen. Men vad skall man säga om Övre Richter -Frich och Stein Riverton? Det är väl mer som Nick Carter, som numera endast är känd från Piraten.
Jag ser att jag endast har tjugoen böcker av Frank Heller av de cirka fyrtiofem han skrivit. Men nu har jag nyligen läst en pojkbok ”Unge Karl- Bertil von Birck”, som jag tyckte var anmärkningsvärt bra. Bättre än det mesta jag läst av Frank Heller.
Jag läste lite i början av den när jag för många år sedan befann mig hos min syster på landet. Men sedan for jag hem till Lund och det har levat kvar hos mig som en saknad. I sommar köpte jag den dock på ett antikvariat. Jag ser i Dag Hedmans biografi att den fick hård kritik av Ane Randel i Svenska Dagbladet. Hur kunde något som skrivit Storhertigens finanser skriva något så medelmåttigt. Men de barnsliga dragen hos Frank Heller blir ju en tillgång när han skriver för pojkar. Jag tror det som hände bara var att han utmanade en akademisk självhögtidlighet. Det här borde vara en av våra klassiska pojkböcker. Spännande, stilistisk briljant och med en nostalgisk förtjusning som tillför något extra. Det är inte bara att snabbt och spirituellt berätta en handling. Utan här finns författarens lust över en sommar som fjortonåring. Då kan han dröja mer och skickligt utnyttja sina stilistiska resurser.
26 aug. 19