Det fanns en tid när jag dagligen funderade på självmord. Jag bodde ensam på ett inackorderingsrum i Lund och såg ut över en bakgård med balkonger. Mina studier gick dåligt. Två dagar före julafton hade jag gjort en katastrofal muntlig tenta i Nordiska språk. Jag hade varit sämst av dem som godkänts med tvekan på slutskrivningen. Den hygglige docenten godkände mig trots min uppenbara okunnighet. Det var förnedrande, men jag har alltid varit tacksam mot honom.
Sedan läste jag filosofi för att restaurera mig. Men min sorg och självmordbenägenhet berodde inte på studierna. Det var den fullständiga kommunikationslösheten och meningslösheten. Det är svårt att i efterhand beskriva sitt tillstånd, omöjligt att säga hur nära det var. Men det fanns ett starkt skäl mot självmord. Hänsyn till de anhöriga. Jag insåg att det på ett grymt sätt skulle skapa skuld. Och det var inte det jag ville. Det var inte deras fel att jag inte stod ut med att leva.
Jag tänkte på små barn som rymde. Och när de återvände hade ingen märkt att de hade rymt. Jag skulle kunna göra något liknande. Inte dö, men tystna. Aldrig mer försöka.
Så gick jag in i en tystnad. Samtidigt började jag skriva. Det var en liten nationstidning, i en helt vanlig studentnation. Länge var jag mest känd för min dyslexi. Den som råkade läsa mig observerade främst min patetiska stavning. I övrigt spelade det inte så stor roll. Människor engagerade sig i nationen för att ha trevligt, de var snälla och välvilliga. Personer som engagerade sig i nationen brukade göra det några terminer. De som skrev brukade gå vidare eller sluta skriva efter någon termin. Jag satt kvar i åtta terminer.
Sedan hände något underligt. Smålands Nation blev en progressiv nation. Det var en koalition mellan socialdemokrater och norrbottenkommunister. Norrbottenkommunisterna var gamla folkhögskoleelever med rötter i arbetarklassen. Man misstrodde den vanliga studentvänstern, det var därför man hellre lierade sig med socialdemokrater. Socialdemokraterna tillhörde den kristna vänstern. Själv var jag ateist och liberal. Man frågade mig om jag ville fortsätta att skriva. Det ville jag.
Man startade ett studentparti, Progressiv Studentfront, och vann kårvalet. Naturligtvis i samarbete med den vanliga studentvänstern. Som ryckte åt sig ordförandeposten. Den kristne socialdemokrat som ledde nationen fick nöja sig med att bli kårvice. En mycket kort period styrdes Lunds studenter av vänstern.
Och jag? Inte mycket förändrades. Jag älskade mina filosofistudier och det gick rimligt bra för mig. Livstämningen var en annan, desperationen hade gått över i gråhet. Jag fortsatte att skriva i nationstidningen i tolv terminer till.
När slår jag igenom som skribent? Jag vet inte, eftersom förändringen blir så långsam. Men det är 70-tal och alla intellektuella är vänster. Smålands Nation är inte längre Smålands Nation. Ingen plats för studenter från Jönköpings- och Kronobergs län. Det är i stället vänsternationen. Ett alternativ till de andra studentnationerna, ett alternativ till studentkåren med dess högerledning och den traditionsfyllda kårtidningen Lundagård.
Dackekuriren är inte längre än vanlig studenttidning utan vänsteralternativet till Lundagård.
Jag är en främmande fågel. Samtidigt hör allt fler min röst. Det är problematiskt. Skall vänsterns ansikte verkligen personifieras av denne klasfiende?, Och givetvis pågår sektstriderna. Jag blir illa åtgången av den sekt som erövrat nationstidningen. Om jag förstått det rätt är det samma sekt som utgjorde den danska Blekingegatligan. Och jag offras av den sittande nationsledningen, man är ännu inte redo för slutstriden med sekteristerna.
En lång höst är jag hemlös, gråheten övergår i mörker. Men det är inte någon återgång till ungdomens kris. Då var jag en ung man som gett upp hoppet om mänsklig kommunikation. Nu är jag en gammal man som hindrats från att kommunicera.
Men så ringer Per Lindström på Lundagård och erbjuder mig plats. Och jag är räddad!
26 mars 13