Man kan inte låta bli att le när en politics master och utredare i Aftonbladet (23 okt.) undersöker borgerliga tidningar och finner en snabb förändring i synen på invandring.
Le därför han belägger något som länge varit föremål för debatt. Dagens Industri, Expressen och Göteborgs - Posten har kritiserats från vänster och av en behjärtad liberal trio (Per Svensson, Ola Larsmo, Håkan Holmberg) och även Svenska Dagbladet har ifrågasatts. Och det är just dessa tidningar han undersökt. Dagens Nyheter har inte förändrats konstaterar utredaren och hade han tagit med Sydsvenskan hade han hittat ytterligare en ståndaktig. Hans undersökning bekräftar alltså vad alla redan vet.
Återstår den mer intrikata uppgiften att tolka vad denna förändring verkligen innebär när det gäller den enskilda tidningen. Och se det i samband med de förändringarna inom de borgerliga partierna. KD och moderaterna har ju nyligen varit på tapeten. Moderaternas förändringar kan ju komma att påverka Svenska Dagbladet och kanske Göteborgs – Posten. KD:s förflyttningar kommer dock knappast i sig att påverka tidningen Dagen. Den har numera inte alls det intima förhållande till partiet som den hade på Lewi Pethrus tid. DÖ tycks vara sågat och en sniknare ton har blivit riktningsgivande inom moderaterna. Vi får se vad som händer på Svenska Dagbladet. Än så länge är det en bra analys att det finns en spänning mellan Tove Lifvendahl å ena sidan och Ivan Arpi och Per Gudmundson å den andra.
Intressant är också de förändrade tidningarnas reträtt efter kritiken. Man söker bättre argument för sina positionsförändringar. Ann-Charlotte Marteus i Expressen (20 okt.) har hittat frasen att staten i första hand har ansvar för sina medborgare och Amanda Bjökman i Dagens Nyheter (22 okt.) har en smula svårt att handskas med det argumentet. Det låter onekligen bestickande. Men menar man att staten det är vi kan ju Marteus fras omskrivas att vi i första hand har ansvar för oss själva, vilket inte låter lika moraliskt. Det blir plötsligt ett gruppegoistiskt påstående.
Nu kan ju inte medborgarna utan vidare identifieras med sin stat, sambanden torde vara mer intrikata. Här finns ett demokratisk samband naturligtvis, vi röstar fram våra politiker och med lagar och politiska beslut konstitueras staten. Men politikerna sviker ibland sina vallöften och det är i sin ordning. Den indirekta demokratin bygger på förtroende. Det är inte stormöten om varje enskilt beslut. En tro på människors lika värde torde också vara inbyggt i demokratin. Varför måste den som är satt att försvara dessa värderingar känna ett större ansvar för mig än hen känner för de utifrån kommande?
Själv tror jag dock att om en fungerade välfärdsstat bryter samman under trycket av flyktingströmmar så är det på sikt destruktivt också ur altruistisk synpunkt. När människor reser sig ur fattigdom och krigskaos behövs stater som fungerar väl. I min ungdom fanns apokalyptiska stämningar med tanke på svälten och fattigdomen. Men lösningen var varken u-hjälp eller världsrevolution. Men att alltfler stater reste sig och började fungera. Därför är det viktigt att fungerande stater fortsätter att fungera.
Men man bör undvika alarmism. Och i stället för att diskutera om det eventuellt finns en gräns för generositeten, komma med konkreta förslag för att få det att fungera bättre. Allt kan inte ligga på Sverige och Tyskland, ett ogint Europa måste påverkas. Man får vara stilla och måttlig. Och beträffande den svenska samhället bör man inte låta det bästa stå i vägen för det möjliga. Avkall på några i och för sig vällovliga regler kan bli nödvändigt för att skapa möjligheter för de inkommande. Landet med den största välviljan fungerar lite för perfekt för att vara ett bra invandrarland.
Johan Hakelius hade poänger i går (26 okt.) i sin spalt i Aftonbladet som nog trots allt kan föranleda vissa invändningar. Han ser det som att den svenska åsiktskorridoren plötsligt svänger. Det som tidigare var upprörande att säga är nu alla överens om. Det var länge tabu att diskutera volymer nu gör etablissemanget just det i bästa samförstånd. Det är lika stark konsensus som förr, bara en annan konsensus. Det är roligt och bestickande framställt, som så ofta hos Hakelius.
Men det finns skäl till förändringen. När Reinfeldt talade om öppna hjärtan handlade det bara att ett år avstå från standardhöjning. Sedan blev hans uttalade en symbol för allmän generositet i flyktingfrågan. Att alls sätta någon gräns för generositeten var alarmism och maskerad främlingsfientlighet. Jag tror att jag var ganska ensam om att påpeka att främlingsfientlighet är en sak, egoism en annan. Man kunde naturligtvis tänka sig en situation där välfärdssamhället stod inför sitt sammanbrott och försöka bedöma den situationen etiskt. Kunde man försvara sin rätt till ett fungerade välfärdssamhälle med annat än egoistiska skäl? Den frågan kvarstår även om jag tidigt var inne på mina resonemang ovan om att ett sammanbrott för en välfärdsstat också ur altruistisk synpunkt var destruktiv.
Det som ändrats är naturligtvis verklighetsbilden. Det som sågs som alarmism tycks numera, under händelsernas tryck, betraktas som sanning. Man kunde inte förutse flyktingströmmens omfattning och de övriga Europas brist på ansvar. Men jag vet inte. Kanske borde Hakelius misstänka åsiktskorridoren – eller låt oss snarare tala om svensk konsensus – också när den krumbuktar sig i för honom rätt riktning. Det som är allmän sanning idag kan om tio år se sig djupt konstigt. Välfärdssamhället klarar kanske mer än man tror. Omöjligheten handlar kanske mer om rigiditet och fantasilöshet.
27 okt.15