Hur var mitt liv när jag gick och drev i Lund och skrev i studentpressen en öppen dagbok? Jag tittade på världen med en främlings blick. Jag var vaken, närvarande, men såg på världen utifrån.
Vad var min tanke? Att man skulle se mig, känna mig. Inte nödvändigtvis gilla mig eller förstå mig i någon empatisk mening. Men så att jag blev något vant och förutsägbart. Om inte förstådd, så igenkänd.
Jag tittade också på debatten och kommenterade den. Tänk efter, jag var bara en mycket ensam student. Sådana finns det många i Lund, som aldrig hade roligt bland vänner eller tillhörde några intellektuella kotterier. Vi kunde dock läsa samma artiklar, se samma filmer och teaterföreställningar, det var den gemenskap vi kunde ha. Jag tänkte: här går en ensam man i Lund. Debatter påverkar honom och eftersom du känner honom inser du varför han reagerar som han gör. Och någonting kunde man lära av detta.
I tretton år fick jag vara i fred med detta. Sedan skulle jag klämmas in i massmedierna. Det var inte mycket som blev kvar av mig. Jag insåg det. En liten del av mig var massmedialt gångbar. Det kändes som en stympning, vilket det var. Omkring mig rödblommiga karriärister med stora drömmar. Det var egendomligt att stå på scenen, att delta, i stället för att kommentera från sidan.
Jag vill inte nedvärdera det jag gjort sedan studenttiden. Kanske var det i någon mening gott nog. Min tid i Liberal Debatt, som jag nästan glömt, hade redan fått mig att pröva en annan genre. Jag minns det som muntra liberala kåserier. Att vara politisk och rolig på samma gång var på den tiden ovanligt och tacksamt. Det var långt före stand- up– comedy.
Sedan fick jag chansen att vara Kulturkvast i radio. Henrik Bernhard Palmaer, August Strindberg och Bengt Lidforss var mina idoler, det var den skärpan jag eftersträvade. Kvastarna väckte stor uppmärksamhet, men hade väl sina sidor. Crister Enander påstod att jag slog neråt. Men jag försökte ta alla på samma allvar. Kanske var det fel tänkt. Dessutom bör man nog inte driva polemik, som konst för konstens egen skull. Även polemiken har sina klassiker. Men det är nödvändigt att man inser att nu är nu och att man tar tidens frågor på allvar.
Nu är jag en gammal man, som skriver blogg. På något sätt hade jag väl en dröm om att återvända till studenttiden. Men det går naturligtvis inte. Då var jag en ensam student, nu är jag en gammal föredetting. Man kan inte räkna med att slippa bli läst av den som finner en ointressant och att bara bli läst av de olyckliga få.
För ett år sedan fick jag prostataförstoring och gick i tre månader med en påse på benet. Det stärkte min vilja till flykt. Inte längre främlingsblicken på världen, utan en frånvaro. Att skydda sig från världen. Så känner jag nu ofta när jag går omkring i min stad.
Men jag mår åter bra. Jag borde våga möta världens blick. Och som polemiker borde jag hitta åter till min munterhet.
13 dec. 18