Åsa Beckman i Dagens Nyheter har dragit igång en ny debatt om manligt och kvinnligt (senast 16 sept.). Kvinnor frågar alltid hur män har det, men män frågar aldrig tillbaka. I detta har många känt igen sig och andra har opponerat.
Finns det ett sådant mönster? Ja, otvivelaktigt. Ett mönster utesluter ju inte individuella undantag och det är väl dem, som de som opponerar, tar fasta på (Lisa Irenius i Svenska Dagbladet). Men jag tycker det är uppenbart att mönstret finns.
Och det är ju ett klassiskt manligt och kvinnligt mönster. De gamla flickböckerna fokuserade på relationer och pojkböckerna på handling. Jag brukar påpeka att denna psykologiska skolning bättre förbereder en för vuxenlivet.
Naturligtvis kan den manliga självupptagenheten vara mer eller mindre extrem. Den kräver i vissa fall inte några frågor för att sätta igång självupptagna monologer. Den motsvarande kvinnliga självupptagenhet kan vara än mer besvärande på grund av att den vanligen är insisterande. Den signalerar inte bara ”jag är väldens centrum” utan tillägger ett ”inte sant?” En självupptagenhet som genom sin större socialitet också kräver bekräftelse. Och då tvingas man hyckla eller på något sätt artikulera sin olust, vilket ofta betyder att vara oförskämt ärlig. Medan man med självupptagna män kan komma undan med hummanden.
Män som träffar varandra frågar i stor utsträckning inte alls. Man har på grund av sin bristande skolning, inte så mycket psykologisk fantasi. Det är därför som så många män säger att de har lättare för att prata med kvinnor. Att på ett intelligent sätt lyfta fram sin medmänniska är inte så lätt som man tror.
Det är också risk för att kvinnor blir offer för sin egen översocialitet. Män väntar sig inte denna artighet, utan inbillar sig att kvinnan faktiskt är intresserad av allt hon frågar om. Kvinnor kan alltså av artighet hyckla ett intresse för något som de finner så tråkigt att de nästan kräks (se Kristin Nord i Sydsvenskan 17 sept.) Och mannen, som med rätta alltid funnit sig själv dödtråkig, förleds att tro att han är intressantare än han anat. Empati och medmänsklig ömsinthet är bra och att sakna den är ett svårt handikapp. Det enda jag vill säga är att det finns fall när man driver artigheten för långt. Och därigenom plågar sig själv och vilseleder andra. Det är nyttigt att förstå när man tråkar ut en annan människa.
Sedan är det det där med djup och yta. Det är skillnad att vara en hopplös bordsgranne och att vara en hopplös äkta man. En mångårigt gift man slogs av insikten att han aldrig lärt känna sin hustru. Det måste väl ändå vara ett undantag åt andra hållet? Men när det gäller mer triviala ting? Det är klart att man har ett socialt ansvar för att umgänget skall flyta lätt. Men det är något helt annat att vara ointresserad av viktiga saker i de människors liv som är viktiga för en. Själv är jag utpräglat asocial. Ytlighet tråkar ut mig. Psykologi blir bara intressant om man går på djupet.
Därför har jag alltid undrat om man i det sociala umgänget inte är alltför försiktig. Det borde kunna gå att komma in på mänskligt viktiga saker. ”Berätta ditt livs historia”, förslog jag min bordsdam vid studentmiddagen. Jag tror inte hon tog mig på allvar. Det enda hon kunde säga om sig själv var att hon tyckte om att dansa. Jag ställde inga intresserade följdfrågor. Eftersom jag inte tyckte att det var intressant. Men annars undras det mig om man inte kunde få intressantare samtal om man vågade mer. Om man inte använde sin människokunskap och psykologiska fantasi bara åt att vara följsam.
Man kan tycka att i stället för att svära mellan tänderna över bristen på intresserade motfrågor kunde inse att man lär sig något nytt genom att tala om andra men ingenting genom att tala om sig själv. Men jag medger att det senare är en sanning med stor modifikation. Genom oväntade motfrågor som man aldrig ställt till sig själv kan man faktiskt lära något nytt.
Och vi har alla ett behov av bekräftelse. Jag tror den stora frustrationen drabbar intellektuella kvinnor. Jag tänker mig att det finns hjälplösa människor, kvinnor som män, för vilka det är befriande att bara behöva lyssna. Och kunna få en viss uppskattning för det. Själv välsignar jag ofta pratglada människor på större tillställningar, eftersom jag då inte behöver säga så mycket själv.
Jag ställde en gång en massa frågor till den flicka jag var förtjust i och hon värjde sig. ”Jag kan inte sitta här och vända ut och in på mig själv”, sa hon. Jag tror det handlade om att hon inte var intresserad av mig. Man kan tafsa också i andligt avseende. Fel man är fel, både sexuellt och psykologiskt. Och då är alla närmanden ovälkomna. Inte ens verbalt vill man dela med sig. Men man kan förstås fråga på olika sätt. Kanske var jag för fyrkantig.
20 sept.16