Så vaknar man en kall vårmorgon i ett klart ljus. Och inser att inte ens den självuppgörelse man lyckades prestera i gårdagens blogg har någon vidare intensitet. Det är naturligtvis alltid vanskligt att leva och livet består av tolkningar och omtolkningar. Tolkade jag de sammanhang jag befann mig i korrekt? Och hur klarsynt var min självbild?
En sak kan jag dock skryta med: jag var narcissist före alla andra. ”Ohyggligt sjävupptagen”, skrev Kvällsposten i ett ledarstick, ”navelskådande”, skrev det lokala vänsterbladet. Och det kan inte uppfattas som förtal. Jag gjorde vad jag kunde för att ställa fram mig själv i det kliniska ljuset.
På en viktig punkt känner jag igen mig hos Agneta Pleijel, som berättat om andra delen av sin levnadsbeskrivning i Babel. Skrivandet, den intellektuella verksamheten, upplevdes som oproblematisk, det var oförmågan till kärleksrelationer som gjorde mig förtvivlad. Det var inte att relationer misslyckades och tog slut i mitt fall, utan att de aldrig kunde etableras. Vem som helst kan förstå smärtan i att överges, att väljas bort. Men att aldrig komma på valbar plats? Kan det ligga någon smärta i att aldrig bli sedd? Den är förmodligen, trots allt, inte lika djup.
Jag tänkte mycket på detta. Problematiken med relationer som brister är nog vanligare. Men de förbiseddas problematik är nog mer förbisedd. Många kvinnor har säkert upplevt just detta. Och att stigande ålder medför minskad uppmärksamt har nog alla kvinnor erfarenhet av. Med tanke på mäns utseendefixering är det lätt att framstå som ointressant om man är en mindre vacker kvinna. Där tycks dock orsaken vara ganska självklar.
Själv funderade jag på varför jag inte dög. I några fall lyckades jag etablera ett samtal. Man kan knappast säga att de inte visste vad de gjorde. Felet måste alltså ligga hos mig. Det liknar kvinnors sätt att ta på sig skulden när relationer misslyckas. Men är ju faktiskt rationellt. Jag minns att jag i Lundagård utförde tanken: jag ser inga principiella skäl för att man inte skulle kunna älska mig. Men empirin väger tyngre. Det måste vara något jag inte ser här.
Mannen ser till kroppen, kvinnan till själen, så är schablonbilden. Denna bild är numera inte så präglande. Men länge skapade den nog ett visst hyckleri. Tabut att erkänna sitt sexuella intresse är kvinnor nog idag i hög utsträckning befriade ifrån. Man kan tydligare skilja lusten från det som går djupare. Jag vet att jag är en fysiskt mycket liten person. Och jag vet att rent utseendemässigt är detta det minst attraktiva för en man.
Jag var en man som struntade i mitt yttre och kan nog ibland ha verkat stötande förfallen. Ändå tror jag att mina själsliga tillkortakommanden vägde tyngre. Kompromisslösheten, oförbindligheten, distansen, ironin, är inga trevliga egenskaper. Det fanns en ovilja att anpassa mig som gjorde att man med rätta bedömde mig vara ett svagt och osäkert kort. För kvinnor med minsta lilla tendens att vilja leva ett normalt liv måste jag med rätta ha tett mig omöjlig. Numera brukar jag resonera som följer: Det skall mycket till för att vara den rätte. Nästan alla är ju felaktiga. Att väljas bort och att väljas bort med rätta, är en del av livet.
25 april 17